Recension

: Blåsa liv
Blåsa liv Clarice Lispector
2014
Bokförlaget Tranan
5/10

Dialog i dödens skugga

Utgiven 2014
ISBN 9789187179310
Sidor 224
Orginaltitel Um sopro de vida (Pulsacoes)
Översättare Örjan Sjögren
Först utgiven 1978

Om författaren

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina. När hon var drygt ett år gammal kom hon till Brasilien. Hon debuterade som portugisspråkig författare 1944 och producerade tretton romaner och novellsamlingar innan hon dog 1977. Idag anses hon vara en av de största brasilianska nittonhundratalsförfattarna.

Clarice Lispector – Officiellaktig hemsida. På portugisiska.

Sök efter boken

En dialog mellan en fiktiv författare och hans fiktiva skapelse Angela. Meningar som är som aforismer. Utger de sig för att betyda något, är där något som är dolt bakom det som sägs? Finns det en innebörd att utlocka i sambandet mellan meningarna – eller mellan dem? Rent av en filosofisk konstruktion?

Nederländska – det är vad jag är. Men jag är också september. Så mycket frukt madame har. Hunden som jagar sin egen svans. Hjälp! det brinner! Och jag är kammarmusik.

Kanske finns där åtminstone en poetisk dimension? Som läsare har jag rätt att göra den läsning jag vill. I alla fall så länge det finns någon rimlighet i den. Jag kopplar av förnuftsapparaten. Tillåter mig att läsa meningarna långsamt. Lockar de fram bilder? Dofter, känslor eller minnen?

Nej, jag är ledsen. Inte mycket händer.

Förutsättningarna är ändå i någon mening goda. Eller åtminstone suggestiva. Ett uppburet men i förtid avbrutet författarskap. Vid tiden för bokens tillblivelse är Lispector döende. Hon skriver boken genom att ge sin väninna kuvert med textfragment. Väninnan sammanställer boken tillsammans med författarens son.

Så handlar det om vad det egentligen innebär att vara dödsdömd? Kommunicerar texten sin tillkomsthistoria? Skulle jag läsa den annorlunda om jag inte kände till tillkomsthistorien? Och känner jag mig dessutom inte lite kladdig när jag ska tycka något om det som en döende människa har skrivit – även om det är nästan fyrtio år sedan?

Jag kände pulsslagen i min halsåder, jag kände pulsen och hjärtats slag och med ens blev jag medveten om att jag har en kropp. För första gången i materien framträdde själen. Det var första gången som jag var en. En och tacksam. Jag ägde mig. Själen ägde kroppen, kroppen pulserade med själen. Som om jag stod utanför mig tittade jag på mig och såg mig. Jag var en lycklig kvinna. Så rik att jag inte ens behövde leva mer. Jag levde gratis.

Författaren skapar Angela genom att blåsa liv i sin gestalt, liksom Gud i skapelseberättelsen. Författaren Lispector skapade både författaren och Angela som därmed är fiktioner framsprungna ur hennes fantasi.
I förordet, av Örjan Sjögren, står det ”… Blåsa liv skulle bli en inre resa, bakom fiktionens och skapandets hemliga kulisser.” Jo, det kan låta sig sägas. En inre dialog mellan olika delar av psyket, mellan skaparen och den skapade.

Däremot finns det ingen narrativ båge att tala om i Blåsa liv. Bara konstruktionen med dessa gestalter som lever som i en låda i en låda. Det är väldigt tydligt att detta är text som tilldrar sig uppmärksamhet som just detta: text, språk, litteratur. Något som är inneslutet i sig själv. Det finns inget att förstå eller tolka. Ingen handling att hänga med i.

Förlagets reklamtext säger att ”Det är ett fragmentariskt verk, möjligen ofullständigt, men med form och innehåll i perfekt samspel”.

Jag försöker igen. Vad är det jag inte ser? Det måste komma ett genombrott i läsningen. Något som griper tag, som öppnar upp texten.

Länge är det som ett slags skrivövningar. Som att Lispector värmer upp inför dagens skrivande genom att ge ord åt sina tvivel.

Jag vill glömma att det finns läsare och bland dem även krävande läsare som väntar sig jag vet inte vad av mig. Nu tänker jag i alla fall ta min frihet i egna händer och skriva jag-skiter-i-vad-det-blir, riktigt dåligt, men jag.

Ändå finns det något i själva enträgenheten i denna text som till sist bryter igenom. Kanske är det så här är det är att leva – och att dö. Man försöker få något gjort och något sagt men det mesta blir bara ansatser och fraser. Och allt som oftast har man ganska tråkigt.

Då drömde jag en sådan bra dröm, så här drömde jag: i livet är vi skådespelare i en absurd teaterpjäs skriven av en absurd Gud. Vi deltar alla i denna pjäs, men när döden kommer dör vi inte. Vi dör bara i våra roller. Skulle det vara evigheten?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker om briljanter och jade.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-14 19:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6091

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?