När jag hör personer som säger att de ser fram emot, eller bara är bekväma med tanken på, sin egen ålderdom, blir jag alltid skeptisk. Ålderdom är ju praktiskt taget ingenting annat än kroppsligt förfall. De sista stegen inför livsresans oundvikliga slutfas, där det inte ens finns några garantier för att ens samlade livserfarenheter ändå är någonting mer än ett virrvarr av lösryckta, svamlande händelser. Nej, tanken på min egen ålderdom förtränger jag helst. Men det hindrar mig lyckligtvis inte att läsa om andras ålderdom.

När Richard Ford låter oss göra ett fjärde nedsteg i Frank Bascombes liv har han hunnit bli sextiosju år, och själva ålderdomen som sådan är en högst påtaglig faktor. Inte bara ur den rent kroppsliga aspekten, där en plötslig erektion ses som dagens händelse, eller den genomgående förstoppningsproblematiken, utan även en mental förändring där lusten för nya intryck verkar avsomnad. Frank vill helt enkelt uppnå en enkelhet. Att livet ska ha sin sakta gång och att hans cirklar inte ska rubbas mer än nödvändigt. Han försöker avsäga sig sina kvarvarande vänner. Inte genom någon konfrontation utan mer genom att accelerera sin passivitet, så att det som är på väg att rinna ut i sanden rinner ut lite fortare.

Frank må vara, som det står på bokens baksidestext, sinnebilden av den typiske amerikanen. Men när det gäller ålderdomsproblematiken är jag beredd att expandera begreppet. Möjligen inte så långt som till universell, men i vart fall till kulturer som den västerländska, där ålderdom i sig inte ger någon direkt statusökning. Här har vi en person med ett rejält bagage av erfarenheter, men ändå ett bagage som inte är direkt unikt, utan snarare samma slags resväska som de allra flesta kommer dragandes med efter knappa sjuttio år. Något som gör läsningen rejält vemodig och stundtals skrämmande. Skrämmande för att små fragment av igenkänning redan finns där, och detta fast tiden till Franks ålder ändå ligger mig några årtionden in i framtiden. (För någon vecka sedan kom lokaltidningen Mitt i Hägersten/Liljeholmen inte i brevlådan som sig bör en tisdag, utan först på onsdagen. En bagatellartad händelse jag inte bara reflekterade över utan faktiskt även störde mig lite på.)

Temat må vara universellt, men Kan jag vara Frank med dig? (översättningens ordlek fungerar sådär) är ändå en väldigt amerikansk roman i bemärkelsen att den ger ett förträffligt nutida vardagsperspektiv över den medelklasstillvaro där det stora flertalet i USA har sin hemvist. Haddam, New Jersey må vara en adress som Ford själv hittat på, men få litterärt skapade platser andas en så stark doft av realism. President Obama har blivit omvald och stormen Sandy har precis passerat och lämnat död och förstörelse i sitt spår. Båda händelser tjänar som en utmärkt fond till att få in en vardagspolitisk dimension i romanen. I det relativt välbeställda majoritets USA går skiljelinjerna grannarna emellan och märks ut av Obama- respektive Romneyklistermärken på bilar eller skyltar i trädgårdarna. Frank irriterar sig på de senare men debattlusten bromsas in av önskan efter lugn och ro och stannar därför oftare i tankevärlden än uttalas.

Kan jag vara Frank med dig? är givetvis också ett återseende, om än oväntat, och möjligen det sista med en litterär skapelse som funnits i närmare trettio år. Men de två före detta sportjournalisterna från södern är ju trots allt jämnåriga och trots anpassningen till den loja pensionärstillvaron betvivlar jag ändå att de inte skulle ha någonting att säga som sjuttiofemåringar. Kanske går det bara lite långsammare. Men kan man skriva som Ford och har en person som Frank att skriva om, så behöver det inte vara full fart. Det blir riktigt bra ändå.