Recension

: Jag vet varför burfågeln sjunger
Jag vet varför burfågeln sjunger Maya Angelou
1976
Bra Böcker
8/10

”en negerflicka berättar sin barndom”

Utgiven 1976
Sidor 311
Orginaltitel I know why the caged bird sings
Översättare Margareta Tegnemark
Först utgiven 1969

Om författaren

Maya Angelou (född 1928 som Marguerite Ann Johnson) är amerikansk författare, poet och medborgarrättsaktivist. Mest känd är hon för sina självbiografiska romaner. Den första kom ut 1969 och finns på svenska som Jag vet varför burfågeln sjunger (1976). Den senaste – sjunde – heter Mom & Me & Mom (2013). Angelou har också skrivit bland annat den Pulitzer-nominerade diktsamlingen Just Give Me a Cool Drink of Water ‘fore I Diiie (1971) och filmmanus till Georgia, Georgia (1972).

Sök efter boken

Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga.

Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes namn första gången uppräknat i Jonathan Larsons 90-talsmusikal Rent, bland människor och saker som hyllas i ”La Vie Bohème” – måste jag säga att Angelou hör till de mest mångfacetterade, intressanta och imponerande människor jag hört talas om.

Hon växte upp på den fattiga landsbygden i den segregerade amerikanska Södern och fick barn redan som tonåring. Hon har varit kock, spårvagnskonduktör, prostituerad, hallick, dansare, skådespelare, sångare, journalist, redaktör, lärare, regissör, film- och teveproducent, kompositör och författare. Hon arbetade i medborgarrättsrörelsen tillsammans med Martin Luther King och Malcolm X, läste dikt vid Bill Clintons presidentinstallation, hon har fått hedersutnämningar vid över 30 universitet och collages och tagit emot en frihetsmedalj av president Obama.

Det låter väl som material till sju självbiografier? Minst.

I början av Jag vet varför burfågeln sjunger skickas Marguerite och Bailey Johnson, tre och fyra år gamla och ensamma på tåget med adresslappar om handlederna, från Long Beach, Kalifornien, där deras föräldrars stormiga äktenskap just tagit slut, till farmodern, mrs Annie Henderson i Stamps, Arkansas. Stamps är en håla, djupt segregerad, där de svarta mestadels är jordbruksarbetare som utför samma tröstlösa bomullsplockande som under slaveriet, och de vita är något diffust och märkligt som man sällan ser i verkligheten.

Undantaget är framför allt när fattigvita dyker upp i farmors butik, uppenbarligen för att få köra med någon med ännu lägre status än de själva. Marguerite – eller Maya, Ritie eller Rita – har svårt att se sin strävsamma, skötsamma och stolta farmor förnedrad och fantiserar om hur det skulle kunna vara annorlunda, men rasismen bubblar ständigt under ytan. Det kan handla om regelrätta lynchningar, men också om mer vardagliga situationer, som när lilla Maya har akut tandvärk och farmor försöker kräva in en tjänst av stans enda – vita – tandläkare som hon lånat ut pengar till så att han kunnat behålla sitt hus. Ändå svarar han att han av princip ”hellre stoppar handen i munnen på en hund än på en nigger” och lämnar barnet utan hjälp.

Det instängda lilla Stamps är dock inte hela världen, det får Maya och Bailey ganska brutalt erfara när deras föräldrar plötsligt hämtar hem dem igen. Eller ”hem”, ingen av dem har några fasta hem, precis. I Kaliforniens olika storstäder är barnen utsatta på ett annat sätt än i det konservativa Stamps. Maya blir våldtagen som åttaåring av en av mammans pojkvänner. Hon lär sig köra bil när hon försöker ta sig hem från Mexiko med pappan däckad i baksätet.

Bitvis skulle det vara outhärdligt att läsa om det inte vore för att det är så rakt och enkelt, så lyhört för barnets perspektiv och så uppblandat med kärlek, humor och en skarpsynthet man helt enkelt inte vill vara utan. Inte minst övergreppen är oerhört osentimentalt, nyanserat och rakt på sak beskrivet, på en gång drabbande och begripliggjort.

På många sätt påminner Angelous självbiografiska romaner om det som i Sverige gått under namnet bekännelselitteratur. Åtminstone de första romanerna (förutom denna har jag bara hunnit med tvåan, Samlas i mitt namn, än) har inte riktigt det uttalat analytiska perspektivet. Här är mer ”showing” än ”telling”; inget ältande, om man nu vill kalla det så. Angelou beskriver strukturerna indirekt, genom det konkreta. Slagordet ”det personliga är politiskt” gäller med andra ord i högsta grad.

På svenska kom de första delarna i Angelous självbiografiska serie ut på 70-talet och har inte getts ut i bokform sedan dess. (Baksidestextens representativa anspråk ”För första gången får vi uppleva den amerikanska Södern så som negrerna upplever den” känns ju både farligt och, lyckligtvis, pinsamt daterat.) De senare delarna i serien tycks inte ha översatts alls. Det borde göras något åt, tycker jag.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-15 10:15

Kategori: Recension | Recension: #5382

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?