Recension

: Och solen har sin gång
Och solen har sin gång Ernest Hemingway
2012
Bakhåll
4/10

Att inte berätta något av det man vill berätta

Utgiven 2012
ISBN 9789177423652
Sidor 271
Orginaltitel The sun also rises
Översättare Christian Ekvall
Först utgiven 1926

Om författaren

Ernest Hemingway (1899-1961) var en amerikansk författare och journalist. Bland hans mest kända verk finns Och Solen har sin gång, Farväl till vapnen och Den gamle och havet. Han fick Nobelpriset 1954.

Sök efter boken

Ja, jag är medveten om att många som läst den här boken tycker att den är fantastisk. Att det är en Nobelpristagare vi snackar om här, att den fåordiga, avskalade stilen anses nyskapande och varit stilbildande. Att författaren dessutom i sig själv är som en illustration av sin egen stil: den tyste, starke mannen som inte låter känslorna synas på ytan. Just den här boken är också en nyckelroman, huvudpersonen Jake är författaren Ernest Hemingway.

Och visst finns här en utpräglad litterär stil i det knapphändiga, och kanske var den totala frånvaron av registrerade åsikter eller känslor inför något som helst som händer uppfriskande för somliga läsare som hade tröttnat på mångordiga 1800-talsförfattare. Själv tycker jag bara att det är långtråkigt. Första halvan av boken får jag nästan tvinga mig själv att läsa vidare. För det händer ingenting, och personerna känner ingenting.

Huvudpersonen Jake är amerikan men bor i Paris, där han arbetar som frilansjournalist. Men det han verkar göra mest är att gå på olika barer med sina vänner, eller kanske främst bekanta, för han uttrycker sällan några varmare känslor eller någon lojalitet mot dem. Det dricks kopiösa mängder medan Hemingway återger till synes slumpmässigt utvalda bitar konversation, som ofta inte förmedlar någonting.

Brett såg på mig. ”Jag var dum som åkte” sa hon. ”Man är en idiot om man åker ifrån Paris.”
”Har du haft det bra?”
”För all del. Det har varit intressant. Inte så förfärligt roligt.”
”Träffade du några?”
”Nej, knappt en enda. Jag gick aldrig ut.”
”Har du inte simmat?”
”Nej, jag gjorde ingenting.”
”Det låter som Wien”, sa Bill.
Brett kisade mot honom.
”Jaså, det var så det var i Wien?”
”I Wien gick det till hur som helst.”

Ok då, det är för enkelt att säga att det inte förmedlar någonting. Det förmedlar meningslöshet. Hela romanen kan ses som uttryck för en känsla som många unga hade i Europa vid den här tiden: det var tjugotal, efter första världskriget, man hade tappat tron på tillvaron och framtiden, och flöt bara omkring. Livsledan verkar stundtals total, och hur läsare av denna bok kan romantisera tillståndet den beskriver har jag svårt att förstå. Här kan man jämföra med F Scott Fitzgeralds bok om samma tid, fast i USA, The great Gatsby. Även den förmedlar hur ett liv levt på ytan till slut bara blir en fasad som döljer ingenting. Men där Gatsbys överklasstillvaro faktiskt är tjusig i alla fall ytligt sett är Jakes egentligen bara sunkig.

Det blir något bättre när Jake och några till i andra halvan av boken åker till Pamplona för att se på tjurfäktningarna. I den här delen finns en konflikt mellan några av romanens karaktärer som trappas upp, och här finns en beskrivning av staden under tjurrusningen som är fascinerande. Dessutom finns romanens bästa bit: några sidor där Jake funderar över sin tillvaro, över kärleken och vänskapen, och där vi som läsare också får reda på vad han tänker. Äntligen! Det blåses in lite liv i romanen, allt är inte likgiltigt.

För Jake har ju trots allt känslor: han är kär i Lady Brett Ashley, som har haft ett otal kärlekshistorier, och har dem under bokens gång, men som också verkar vara olyckligt kär i Jake. De har haft ihop det tidigare, men kan inte få det igen därför att Jake som resultat av en krigsskada har blivit impotent. (Det här antyds mer än sägs rakt ut kan man väl tillägga). Ibland närmar de sig sina känslor i dialogen, men ofta förblir precis allting outsagt. Efter ett tag är det faktiskt nästan fascinerande att läsa just för att Hemingway så konsekvent undviker att låta någon göra en utsaga som handlar om det väsentliga. Inget som händer i den här boken handlar om det som boken egentligen handlar om.

Brett är en intressant karaktär, egensinnig eller manipulativ, självständig eller självisk, beroende på hur man ser på det. Hon är en atypisk kvinna enligt tidens normer (så har hon också fått ett mansnamn), men Hemingway dömer henne inte för det. Däremot finns det andra karaktärer som kommer sämre undan, och här bränner det också till och blir alltmer obehagligt. Bretts senaste älskare är en man vid namn Robert Cohn, som Jake också känner. Brett vill helst lämna episoden bakom sig, men Cohn biter sig fast, följer med till Pamplona och blir alltmer efterhängsen och stingslig, i alla fall i de andras ögon.

Sedan följer en ganska otäck skildring av en slags mobbingsituation, där Jake och hans vänner (varav en är Bretts trolovade) pratar skit om Cohn, behandlar honom illa och insinuant, och inte minst drar en del växlar på det faktum att han är jude. När Hemingway skildrar detta med sitt registrerande, sakliga språk, utan att ifrågasätta, blir det riktigt obehagligt. Intressant är att Jake själv har problem med att han ogillar Cohn så mycket, för samtidigt som han inser att deras behandling av honom inte är ok gör han inget för att stoppa den, och håller innerst inne med om att Cohn har förtjänat den.

I Bakhålls nyöversättning av romanen finns också ett intressant efterord, där översättaren Christian Ekwall bland annat berättar om likheterna med Hemingways eget liv i Paris, och hur hans riktiga relation var till de personer som har fått vara förebilder för romanens karaktärer. Det tillfredsställer inte bara nyfikenheten utan ger också mycket tankar kring författarskap: hur väljer man ut de detaljer man tar med i en historia och de karaktärsdrag man införlivar i olika gestalter, hur mycket är medvetet och hur mycket sker utan att man planerat det? Här redovisas också några olika sätt att läsa romanen: till exempel som en pilgrimsfärd där den katolska tron är det väsentliga i berättelsen.

Således kan man väl säga att det går att diskutera och analysera denna roman mer än många andra, att den är öppen för olika läsningar och att karaktärernas relationer till varandra kan tolkas på många sätt. Konstigt vore det väl annars när den egentligen inte berättar något alls av det den vill säga. Att den trots allt slutligen lyckas säga och förmedla en hel del av det är alltså en bedrift. Synd bara att det är så tråkigt att under tiden läsa den.

Alice Thorburn

Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-05 18:35

Kategori: Recension | Recension: #5376

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?