Recension

: Borta med vinden
Borta med vinden Margaret Mitchell
2008
Norstedts
9/10

De är ju herregud med i Klanen!

Utgiven 2008
ISBN 9789113018720
Sidor 1048
Orginaltitel Gone with the wind
Översättare Maj Almquist Lorents
Först utgiven 1936

Om författaren

Margaret Mitchell var amerikansk journalist och författare, utan tvekan mest känd för succéromanen – och debuten – Borta med vinden (1936). Hon föddes i Atlanta, Georgia 1900, och dog i en bilolycka 1949. För Borta med vinden fick hon Pulitzerpriset 1937 och 1939 kom den lika klassiska filmatiseringen. 1996 gavs en nyligen återfunnen berättelse av Mitchell ut för första gången, Lost Laysen, som hon skrivit som 15-åring.

Sök efter boken

När jag första gången läste Margaret Mitchells klassiker Borta med vinden fascinerades jag säkert av den amerikanska södern under inbördeskriget på ungefär samma sätt som jag fascinerades av fantasyvärldar. Jag gick i högstadiet och hade minst sagt vaga begrepp om de historiska sammanhangen.

Sammanhangen, ja, för det handlar ju inte bara om tiden som skildras, 1860-talet, utan lika mycket om tiden romanen skrevs – och blev en formidabel succé – i: 1930-talet. Ett decennium som gått till historien som det där man startade världskrig, mätte skallar, klassificerade människor som undermåliga och byggde koncentrationsläger.

Det där slår mig i en scen när romanens hjältinna, den egensinniga – för att inte säga bitchiga – Scarlett O’Hara efter inbördeskriget blivit attackerad av frigivna slavar och annat löst patrask och den gamla söderns gentlemän ger sig ut för att hämnas. Och jag får väl skylla på filmatiseringen, som aldrig låtsas om det, men jag blir, trots att jag teoretiskt sett är väl förberedd, lite chockad. För alla dessa sympatiska herrar, Scarletts ungdomskärlek Ashley Wilkes, ädel på gränsen till livsoduglig, hennes oälskade make vid tillfället (hon går ju genom romanens lopp igenom en bunt), den dumsnälle Mr Kennedy, den arbetsamme doktor Mead och de andra – de är herregud med i Ku Klux Klan! Hur har jag lyckats förtränga det?

När den här nyutgåvan av romanen härom året dök upp på bokrean arbetade jag i ett skolbibliotek, och slängde självklart med den på min lista med rekommenderade reainköp. Jag vet inte om den någonsin köptes in, men jag köpte den i alla fall själv (fast det förstås visade sig inte bara vara samma urgamla översättning som jag redan hade – för all del inte dålig men i behov av en uppfräschning – utan också samma gamla korrekturfel; typer av fel som jag faktiskt tror delvis härstammar från tidigare trycktekniker). Och när jag i sommar snikit till mig tid att läsa om den så kan jag ju se både varför den skulle kunna uppfattas som problematisk i ett skolbibliotek – och varför den är så in i helskotta förtrollande. Fortfarande.

En gång var jag på ett seminarium på bokmässan där föreläsaren frågade den nästintill helkvinnliga publiken om de mindes Scarlett O’Haras midjemått. Nästan alla räckte upp handen, vilket ju säger en del om romanens och dess hjältinnas enorma genomslag. När jag nu läser om romanen slår det mig förresten också vilket stor inflytande förhållandet mellan Scarlett och Rhett Butler måste ha haft på generationer av romance-författare.

Så romanen är rasistisk, den är melodramatisk, den romantiserar sydstatskonservatismen och det samhälle som faktiskt höll slavar och ville behålla dem. Och den gör det jäkligt bra. Borta med vinden är en drygt tusensidig tegelsten som känns som en tegelsten enbart i armarna. Jag upptäcker nya aspekter av den hela tiden, vilka fantastiska dialoger Mitchell skriver, hur hon får långa filosofiska diskussioner om samhällelig förändring och hur människor hanterar den att fjäderlätt glida in i dem, och hur mångfacetterade väldigt många av hennes karaktärer faktiskt är.

För i slutänden är väl bra romaner som människor, komplexa. Mitchells verkliga hjältar, Scarlett och Rhett, är allt annat än entydiga hjältar. Deras handlingar, tankar och ideal framstår aldrig någonsin som oproblematiska. Det finns alltid flera sätt att uppfatta en karaktär eller situation på. Ta Melanie Hamilton Wilkes, Scarletts ärkerival och svägerska, en kvinna Scarlett vare sig förstår, tycker om eller ens respekterar i lejonparten av romanen. Den här läsningen tänker jag nästan att det är deras vänskap, deras olika världsbilder och strategier som Borta med vinden egentligen handlar om.

Fast det är förstås Scarlett själv som dragit generation efter generation av mestadels kvinnliga läsare in i sin trollkrets. Scarlett som sällan skyr några medel för att få det hon vill ha, som använder alla tillgängliga medel, all upptänklig kvinnlig list för att driva sin vilja igenom. Som på en gång är så mycket en produkt av sin uppfostran till omsvärmad sydstatsskönhet och fullständigt på kant med kvinnlighetens alla begränsningar. Scarlett som är bortskämd, intrigant, girig och maktlysten, charmerande, kvicktänkt och självupptaget korkad. Dessutom en tämligen hopplös hustru och mamma – hur underbart modernt känns inte bara det?

Det är en älskvärd och besvärlig roman, Borta med vinden, och det här lär vara långt ifrån sista gången jag återvänder till den.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-06 12:17

Kategori: Recension | Recension: #5380

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?