Recension

: Över floden in bland träden
Över floden in bland träden Ernest Hemingway
2016
Bakhåll
7/10

Spleen i Venedig

Utgiven 2016
ISBN 9789177424598
Sidor 255
Orginaltitel Across the River and into the Trees
Översättare Andreas Vesterlund
Först utgiven 1950

Om författaren

Ernest Hemingway (1899-1961) var en amerikansk författare och journalist. Bland hans mest kända verk finns Och Solen har sin gång, Farväl till vapnen och Den gamle och havet. Han fick Nobelpriset 1954.

Sök efter boken

När Över floden in bland träden kom ut 1950 var Ernest Hemingway 51 år. I nutidens backspegel kan man se att han då haft sina största succéer bakom sig, liksom ett antal stormiga äktenskap, krig och äventyr, men fortfarande Den gamle och havet och Nobelpriset framför sig. Man kan förmoda att han var en aning livstrött.

Livstrött är i alla fall den likaså drygt halvsekelgamle överste Cantwell som är huvudperson i denna roman som låter sig läsas som en blandning av Thomas Manns Döden i Venedig och Strindbergs Svarta fanor.

Liksom i Döden i Venedig har vi en döende äldre man som kärar ner sig i en ungdom, i det här fallet den artonåriga Renata, tecknad efter en verklig flirt som Hemingway hade, med Venedig som fond. Till skillnad från i Manns roman är det dock inte ett febrigt och surrealistiskt Venedig. Snarare är det ett tämligen kyligt Venedig som ännu slickar såren efter kriget, sett genom ögonen hos de otaliga hotell- och restauranganställda som Cantwell konfronteras med.

Bra karlar och dåliga karlar, verkar vara det raster som Cantwell delar in världen efter, naturligtvis utifrån kriterier som har med krig och manlighet att göra. Men Hemingway vore inte den författare han faktiskt var om han inte även förstod de som inte håller måttet, deras drivkrafter och anledningen till deras handlande. För vad kan man göra annat än att sucka åt den grymma komedi som livet utgör – och försöka hålla stilen? Det är lite av det credo som jag spårar hos Cantwell, en figur som har mer än en ytlig likhet med författaren själv.

Jag nämnde Svarta fanor. För liksom sin svenske föregångare höll Hemingway sig knappast för god för att passa på att begå karaktärsmord på sina egna motsvarigheter till ”internationella kvinnoligan och litterära avundsmän” som Strindberg uttryckte det.

Elakast av dessa är kanske nidbilden av förra hustrun Melissa Gellhorn, här som Cantwells exfru, en journalist som äger ”större ambitioner än Napoleonoch ungefär lika mycket talang som en avslutningstalare på high school” och i karriärsyfte går sängvägen. Men även ett antal höga militärer och författarkolleger får sina varma slevar. Kanske berättigat, kanske missunnsamt – vem vet? Det är i alla fall Cantwells syn på de här människorna och förmodligen också Hemingways.

Större delen av handlingen utspelar sig under endast några få dagar. Cantwell är på andjakt utanför Venedig, han minns den föregående helgen tillsammans med Renata och deras samtal ger honom också anledning att minnas sina krigsupplevelser som i stort verkar sammanfalla med författarens.

Förhållandet mellan Cantwell och Renata är ganska underligt. Dels är det förstås detta med åldersskillnaden, utan att dra några nutida könspolitiska eller moralistiska växlar på det, men också det faktum att ingen av dem är särskilt lätta att vare sig tycka om eller för den delen tycka speciellt illa om. Översten pendlar mellan rent översitteri, både mot Renata och den servicepersonal han ständigt har omkring sig, och inställsamhet. Han är ofta tarvlig, men så ångrar han sig och försöker ställa det till rätta.

Renata å sin sida, är inte så lite ett våp, som ständigt ber sin älskare att inte vara så grov. Hennes roll i romanen är som objekt för Cantwells kärlek till Italien och som samtalspartner för att driva dialogen och Cantwells minnen vidare.

Han kallar henne för ”dotter” och det är en dubbeltydighet som känns plump men som i sammanhanget skaver på ett inte helt olyckat sätt. För det är en roman som skaver. På ytan händer inte så mycket – här ska inte ordas mer om Hemingways ”isbergsteknik” – men det finns något mycket obehagligt över den här överstens uppenbarelse och kanske framför allt i hans djupa mänsklighet och i den ganska solkiga framtoning den tar sig uttryck i.

Romanen fick ett ljumt mottagande när den kom men har i efterhand delvis omtolkats. Det finns en skön elegisk stämning i den som i kombination med den dubbeltydiga huvudkaraktären gör romanen klart läsvärd.

Hemingways knappa stil, lovordad av så många och berättigat så, kommer fram fint i Andreas Vesterlunds översättning och förlaget har också försett boken med ett informativt efterord av Christian Ekvall.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-13 17:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6819

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?