Det var inte bara Barack Obamas far som hade en dröm, det har han själv också. En dröm, en vilja att förändra. Politik är för honom ett verktyg för att nå dit, inte ett smart karriärval för honom själv. Kanske naivt i jämförelse med fullblodsproffset Clinton, Obamas motståndare i den mest intressanta amerikanska valrörelsen på många år.

Där hennes Levande historia är skriven med ett tydligt syfte, att lägga grunden för den hitills framgångsrika kampanj hon drivit är Min far hade en dröm skriven för att berätta en historia. Publicerad 1995, efter att Obama blivit den förste svarte ordföranden någonsin för tidskriften Harvard Law Review, finns det vissa drag av ungdomlig tvärsäkerhet, även om Obama var 34 år när boken gavs ut.

Det tar sin början när Obama får ett telefonsamtal från sin faster. Hans far, bosatt i Kenya sedan många år, har dött i en bilolycka. Faderns död ger upphov till en kris, och Obama påbörjar ett sökande efter den far som han idoliserat så hårt. Att inte passa in. Att inte höra hemma någonstans, vare sig i det vita Amerika eller det svarta Kenya, det är Baracks dilemma. Han berättar sin släkts historia med en otrolig ömsinthet, men samtidigt väjer han inte för det svåra: faderns och morfaderns alkoholism, hans mors svaga sidor, sina egna tillkortakommanden och drog- och alkoholbruk.

Den amerikanska politiken handlar till mångt och mycket om strategier och ränkspel. Och pengar. Därför utmålas Obama i valrörelsens media som oerfaren, naiv, oförmögen att omsätta tanke i handling och Clinton som kall, hård och beräknande, en maktpolitiker. Det är smutsigt. Men just nu intressantare än på mycket länge. The Audacity of Hope, Obamas senaste bok, må vara, för att citera Björn Waller, en jobbansökan. Min far hade en dröm är det definitivt inte. Titeln till The Audacity of Hope är hämtad från en predikan i en av de många kyrkor i Chicago som Obama, själv inte troende, besöker under de år han arbetar med att försöka organisera innerstadsborna. Väldigt amerikanskt pretentiöst, men Obamas budskap är ju att vi måste våga hoppas. Och han verkar tro på det själv. Hans founding fathers är inte bara Washington & co, hos Obama lyser Martin Luther King och andra ledare för medborgarrättsrörelsen lika starkt.

Förtjänstfullt översatt av Thomas Engström (varför använder inte fler översättare fotnoter? MERVÄRDE, stavas det, det skänker glädje ända in i hjärtat åt juristen i mig) är detta den intressantaste biografi en politiker utkommit med på mycket, mycket länge. Den fick iallafall mig att välja Team Obama. Dessutom kan han skriva. Bara en sådan sak.