Den gamla Forden är full av kulhål. Rutorna är sönderslagna. Beverly Parsons tar med sin son Dell för att titta på bilen eftersom det sägs att Bonnie och Clyde, bankrånarparet som blev rikskändisar i 1930-talets USA, sköts till döds i den. 10 000 dollar till den som bevisar motsatsen! Beverly frågar sonen om han skulle vilja bli bankrånare. Vore det inte spännande?

Några år efteråt begår Beverly tillsammans med frun Neeva ett bankrån för att komma ur en mindre skuld. De får med sig 2500 dollar, grips kort därefter och sätts i fängelse. De blir aldrig Bonnie och Clyde.

Efter att föräldrarna fängslats skingras 15-årige Dell och hans tvillingsyster Berner för vinden. Hon rymmer till Kalifornien, han smugglas in i Kanada för att inte hamna i socialtjänstens händer. Där väntar en ny, hård värld. Varför föräldrarna valde att begå ett rån istället för att lösa skulden på annat vis är något Dell aldrig förstår. Han konstaterar dock att vissa människor drömmer om att bli bankdirektörer, andra om att bli bankrånare.

Vad är det som gör att Beverly och Neeva tar steget över gränsen till kriminalitet? Richard Ford leker i sin roman med tankar om att brottet skulle vara något naturligt inneboende i deras personlighet. Något som utlöses när de två förs samman. Redan innan giftermålet påpekas att de är fel för varandra. Särskilt är det en förlust för henne. Mamman. Uppväxt i en judisk akademikerfamilj. Introvert och konstnärlig med drömmar om att bli lärare på college. Ett intellektuellt liv med en intellektuell man, kanske även han collegelärare. Inte en man som Beverly Parsons, den bredaxlade ex-militären med klämkäckt leende och sydstatsdialekt. Han som alltid klär sig i gummisandaler, bermudashorts och rödblommig hawaiiskjorta på lördagar. Han som hon får två barn tillsammans med. De två som planerar och genomför ett bankrån.

Redan i romanens första meningar avslöjas historiens till synes stora händelser. Ett rån kommer utföras. Senare begås ett okänt antal mord. Och det är just där Richard Ford lyckas. Rånet och morden är långt ifrån smaskiga inslag, mysterium som ska lösas. Snarare är det på vägen mot dessa händelser den stora berättelsen ligger. Karaktärernas inre funderingar, konflikter och utveckling är betydligt mer spännande. Ford fångar perfekt hur mattan Dells liv vilar på rycks undan i och med bankrånet. Insikten att hans föräldrar har sidor han inte känner till, sidor han aldrig hade kunnat ana, är fullkomligt överväldigande.

”Nu måste jag be er resa er upp, mrs Parsons”, sa den stora polisen. Det var överraskande och chockerande att höra honom kalla henne ”mrs Parsons”.

Romanens första och tredje del, om upptakten till bankrånet respektive mötet mellan Dell och Berner i vuxen ålder, är i mina ögon starkast. Inget är svart eller vitt. Historiens teman behandlas subtilt. Den andra delen, om Dells första tid i Kanada, känns en aning för stiliserad. En grupp män som kallas Jägarna ägnar sig åt att jaga gäss. Ännu fler dunkla förflutna. Luskande polismän. Det blir aldrig bara en transportsträcka men jag märker att jag engagerar mig mindre för karaktärerna och händelserna under denna del. Berättelsen är ändå genomgående skrivet på ett fantastiskt och tydligt språk som har både driv och ett förtroendeingivande lugn.

Kanada ger upphov till många intressanta frågeställningar. Hur påverkas tvillingarna av föräldrarnas brott? Slungas de ut i världen dömda att gå samma väg? Styr vi helt över våra egna liv? Hur ser en bankrånare ut? Vad gör en människa till mördare?

För Dell blir Kanada slutligen en symbol för något som är helt annorlunda från USA. Ett land som firar tacksägelsehelgdag i oktober, där invånarna har en konstig dialekt och där delar av befolkningen dessutom har franska som första språk. Dell får ett nytt liv i ett nytt land och kan se tillbaka på händelserna på andra sidan gränsen med distans.