Recension

: Passionen enligt G.H.
Passionen enligt G.H. Clarice Lispector
2005
Tranan
7/10

”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”

Utgiven 2005
ISBN 9789188420947
Sidor 218
Orginaltitel A paixão segundo G.H.
Översättare Örjan Sjögren
Först utgiven 1964

Om författaren

Clarice Lispector föddes 1920 i Ukraina. När hon var drygt ett år gammal kom hon till Brasilien. Hon debuterade som portugisspråkig författare 1944 och producerade tretton romaner och novellsamlingar innan hon dog 1977. Idag anses hon vara en av de största brasilianska nittonhundratalsförfattarna.

Clarice Lispector – Officiellaktig hemsida. På portugisiska.

Sök efter boken

Som enda baksidestext till Tranans stilrena utgåva av Clarice Lispectors Passionen enligt G.H. finns ett uppförstorat citat ur romanen. Så här lyder det:

Jag tittade på den, kackerlackan; jag hatade den så mycket att jag solidariskt gick över till dess sida, för jag stod inte ut med att vara ensam med min aggression.

Det är också ungefär vad som händer i romanen. En välbeställd kvinna, G.H. – det är initialerna som står i hennes handväskor och det enda namn hon i texten identifierar sig med – har sett fram emot att städa rummet längst bort i lägenheten, det som precis övergivits av hembiträdet som sagt upp sig. När hon kommer dit känner hon emellertid inte alls igen sig. Där hon förväntar sig en mörk och belamrad skrubb finns ett nästan plågsamt ljust, torrt, kalt och välordnat utrymme, och när hon öppnar garderoben får hon syn på den. Kackerlackan.

Hon försöker slå ihjäl den med garderobsdörren, men skadar den bara och naglar fast den i dörröppningen, klämd på mitten på ett sätt som får kvinnan att associera till en (eller om det är flera) avbrutna graviditeter hon varit med om. Hur som helst blir mötet med kackerlackan omvälvande.

Kan man möta en kackerlacka? Eller vad är det hon möter, G.H.? Drabbas av? En kris? En psykos? En uppenbarelse? Hon hittar sig själv. Eller förlorar sig? Det är absolut smärta, absolut glädje. Passion, i den bibliska bemärkelsen, och totalt obibliskt. Hedniskt. Primitivt. Sublimt.

Man kan hålla på och stapla motsatser, och alla känns de ungefär lika träffande. Lika giltiga; lika otillräckliga. Lispector liksom tvingar in läsaren i huvudpersonens försök att förstå, att formulera upplevelsen. Jag har svårt att säga om det är imponerande, oerhört suggestivt, eller mest jobbigt. Tvivlar nästan lika mycket på min egen friskhet, klokhet, medan jag läser, som på huvudpersonens.

Passionen enligt G.H. landar som något taggigt i huvudet. Den är en vindlande monolog som inte går att skynda sig igenom, trots att jag stundtals bara vill bli av med den. Man måste liksom idissla meningar och uttryck. Ibland tänker jag att romanen i själva verket är poesi som någon gått över med en kvast, sopat ihop raderna till något väldigt kompakt.

Och samtidigt inte så kompakt, för det händer ju nästan ingenting. En kvinna möter en kackerlacka.

Eller händer allt?

Ella Andrén

Publicerad: 2014-09-20 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-02 09:36

Kategori: Recension | Recension: #5837

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?