Grunden är ensamheten och det gäller att finna en trygghet i den.

Tegelstenen In cold blood av Truman Capote har ansetts vara en av de första dokumentära romanerna och det är svårt att sätta sig in i hur banbrytande en sån bok var 1966. Idag duggar autofiktionen lika tätt som män i en 80-tals-hit. Och jag är en sån som gillar att gå runt i regnet och sjunga genrens lov. Jag tycker att Capotes true crime-bok är ganska tråkig såhär i efterhand, författaren är alldeles för osynlig för min smak. Jag vill se det isberg av arbete som boken är toppen av.

Därför förvånar jag mig själv genom att under läsningen av Chris Forsnes bok om författaren och journalisten Christina Lilliestierna tycka att Forsne är lite för synlig som författare vid vissa tillfällen. Beskrivningarna av arbetet med biografin är jätteintressanta att läsa och boken i sig är jättebra och viktig. Jag älskar såna här litterära Skapelsen-liknande projekt och kan inte få nog. Därför önskar jag att alla de retoriska frågorna som jag som läsare inte får svar på kunde ha motiverats eller utvecklats istället för formuleras som frågor genom hela boken. Varför går det inte att hitta svaret på dessa frågor eller bara låta läsaren ställa dem själv?

Sen finns det en del meningar jag tolkar som lite dömande och som drar ner helhetsintrycket lite.

I den romanserie med självbiografisk botten hon skriver senare har Christina bytt namn på människor och platser. John Crafoord får heta Maximilian, hennes systrar Anna och Hedvig, Hans döps om till Johan och så vidare. Men barnen får inga namn. Hon förmår inte. Hon kan möjligtvis, någon enstaka gång, tala om dem som flickan eller pojken. Men det gör så ont.

Att tala om Lilliestiernas dåliga samvete inför en abort samt att göra tolkningar kring hennes känslor utifrån hennes romankaraktärers namn irriterar mig. Kanske finns det stöd för det här i dagboken som Forsne har tillgång till, men det framstår som att det är egna tolkningar. På samma sätt beskriver Forsne en man som senare i boken kallas för Christinas ”domptör”.

[...] när hon är fast besluten att bli journalist och framför allt vill kunna försörja sig själv låter hon ändå näste man få makt över henne.

Kanske är det jag som är överkänslig men jag tycker inte att såna här formuleringar hör hemma i en bok om en kvinna som vågade försöka leva bortanför konventioner och som riskerade sitt liv för att rapportera från kris- och krigsdrabbade länder. Särskilt inte i en bok som i övrigt är väldigt bra, viktig och välresearchad under många år. En bok som lyfter fram en kvinnlig författare och journalist som av någon anledning glömts bort trots att hon var, om inte större så åtminstone lika stor som den samtida Barbro Alving.

Efter att ha läst den här boken kvarstår dock den allra största frågan: Vilket förlag ger ut Lilliestiernas samlade texter och återutger romanerna? Det känns som att det är dags nu.