Recension

: Hon hette Jennie
Hon hette Jennie Moa Herngren
2014
Wahlström & Widstrand
3/10

Att jämföras, vackla och vilja mer

Utgiven 2014
ISBN 9789146223528
Sidor 340

Om författaren

moaherngren

Foto: Caroline Andersson

Moa Herngren debuterade 2007 med romanen Allt är bara bra, tack och har medverkat i antologierna Uppdrag: familj (2005) och Dramaqueens (2010). 2010 kom också romanen Jag ska bara fixa en grej i köket, 2012 Jag skulle aldrig ljuga för dig och 2013 ungdomsromanen Homecoming Queen.

Sök efter boken

Cancerbloggar är ett relativt nytt fenomen. De dök upp strax efter det att de vanliga bloggarna exploderat i början av 2000-talet. Människor drabbade av cancer behövde en kanal utåt. Istället för dagbok skrev de till nära och kära, folk i etern som kunde ge pepp, samt samtidigt till alla andra som på något vis behövde läsa om cancerresor med både lyckligt och olyckligt slut. En ung släkting till mig drabbades och vi i kretsen kunde uppdatera oss och stötta hen på resan. Vi fick alla samma historia genom bloggen och kunde interagera tillbaka hur vi ville. En del cancerbloggar får tusentals läsare, Kristian Gidlunds I kroppen min som blev till två böcker är väl det mest kända exemplet. Googlar en på ”cancerbloggar” dyker det upp minst ett par dussin aktiva och ett gäng som är avslutade, antingen för att författaren blivit frisk eller tyvärr inte klarat kampen mot skitsjukdomen.

I Hon hette Jennie har en cancerblogg en viss roll. Vi möter Sara, en begåvad konstnär som bor på Södermalm i Stockholm. Här medföljer alla klyschiga attribut som en karikatyr-konstnär i dessa kvarter bär. Kängor, väst, ja ni vet… Samtidigt skulle Sara kunna vara jag. En människa med erfarenhet av livet, kärleken och längtan efter att skaffa familj innan det är för sent. För som det dammigt förklaras i boken så tickar klockan… Mot den sviktande chansen till befruktelse och till klimakteriet antar jag. Sara har haft sin beskärda del av tröga, knepiga snubbar men samtidigt tror hon sig veta sin typ. Då, på sitt eget vernissage, blir hon presenterad för John. Han är allt hon aldrig letat efter. Framgångsrik advokat som bor tjusigt i de rätta kvarteren. Det börjar med ett engångsligg men snart kan de inte hålla sig ifrån varandra.

Även den till synes lyckade John har sitt bagage. Väldigt snart avslöjar han att hans fru dött för ganska precis ett år sedan. Och han kan inte dölja att han inte kommit över förlusten. Samtidigt kan han inte vara utan Sara, och hon flyttar in i paradvåningen. Med på köpet får hon Pärson, en jycke som läser husse som en bok och till på köpet håller på att spela ut Sara. Pärson är faktiskt den karaktär jag tycker är den djupaste i romanen även om han handlar utifrån hur de andra människokaraktärerna agerar. Han blir en katalysator som visar på romanfigurernas knutar.

Sara flyttar, som sagt, snabbt hem till John, och sover med honom i sängen där hans fru Jennie legat döende och sedan gått bort. Detta får hon berättat för sig av John. Vem som helst hade känt sig obekväm, jämförd och otillräcklig. Särskilt som denna Jennie från John och hans vänner samt familj sägs vara den mest perfekta människan. Hon hade stil, hon var snygg, hon var lyckad, hon och John var det perfekta paret. Att förhöja dem vi förlorat är mänskligt, men inte desto mindre knepigt för de som blir kvar att jämföra sig med hyllningarna. Sara gör som så många andra i
vårt upplysta samhälle. Hon snokar och googlar. Och hittar en cancerblogg. Inte den döda Jennies, men väl en där Jennie lämnat många kommentarer. En blogg som betytt mycket för henne. När Saras spärr släpper tappar hon omdömet och bestämmer sig för att gå vidare. Hon letar upp cancerbloggens författare och tar kontakt. Hon öppnar stängda dörrar, både bildligt och i Johns lägenheten. Sara närmar sig Jennie mer och mer. Vad gör svartsjukan egentligen med oss?

Och vad gör berättelsen med mig? Jag kan inte låta bli att kväljas åt det förutsägbara. Vill sparka bakut och fjärma mig, men samtidigt är det en intressant och angelägen historia som jag tror att många av oss känner igen oss i. Det bär jag med mig när jag nu samlar ihop berättelsen.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2014-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-21 13:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5839

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?