Följande vet vi med säkerhet: När den kanadensiske poeten, låtskrivaren och författaren Leonard Cohen är i faggorna nalkas det sedeslöshet. Vi vet även att denna sedeslöshet allt som oftast kommer i form av ohämmad sexualitet av den ocensurerade typen. "Beautiful Losers" är inget undantag från denna norm. Faktum är att denna bok kan vara något av det rent språkligt mest vulgära jag någonsin läst. Men det som gör Cohen till en av vår tids största poeter är hans unika förmåga att, den ohämmade hedonismen till trots, uttrycka en längtan efter något som ligger bakom detta djuriska begär. Något som skiljer sig från vardagens dagdrömmar om svettiga trekanter och andra mer eller mindre kravlösa förlustelser, men som på något underligt vis ändå är så sammankopplat med just detta. "Beautiful Losers" är en ångande häxkittel fylld till bristningsgränsen med denna dunkla längtan, ovan nämnda gränslösa sexualitet samt ett språk det slår gnistor om. Det är en tät och salig blandning, och resultatet dansar nätt på gränsen till epitetet mästerverk

Bokens berättare är en bruten och bitter man. Hans hemvist är en lägenhet i Montreal, där han i sin ensamhet sitter och berättar för läsaren om sina relationer med två tidigare älskare, en excentrisk man vid namn F och hans fru Edith. Återberättelsen är en enigmatisk framställning av diverse erotiska eskapader som dessa karaktärer genomgår, och som emellanåt återknyts till en berättelse om en mystisk indiankvinna som varit död i trehundra år. Det går ganska snart upp för läsaren att det knappast är någon objektiv sanning vi tar del av, utan att mycket äger rum i berättarens en aning förvirrade huvud.

Den kanske viktigaste karaktären i boken, eller åtminstone den mest fascinerande, är den karismatiske revolutionären F. Jag säger revolutionär för att han tycks vara typen som antingen slutar i parlamentet eller rännstenen. Mycket riktigt är han beskriven som parlamentsledamot av vår berättare, och mycket riktigt slutar han på någon form av mental klinik som man möjligen skulle kunna likställa med rännstenen. Hursomhelst så kan man knappast sortera in revolutionären F under benämningen måttfull livsnjutare, något som är ganska uppenbart när vi betraktar hans relationer med kvinnor. Hans njutningslystnad är nämligen obönhörlig. För denne karismatiske sybarit finns det alltid en annan kvinna och en annan verklighet att fika efter, och älskogen tycks ständigt vara mer tillfredsställande under något annat täcke än det han råkar befinna sig under för stunden:

I have let women lead me anywhere, and I am not sorry. Convents, kitchens, perfumed telephone booths, poetry courses – I followed women anywhere. I followed women into parliament because I know how much they love power. I followed women into the beds of men so that I could learn what they found there. The air is streaked with the smoke of their perfume. The world is clawed with their amourous laughter. I followed women into the world, because I loved the world. Breasts, buttocks, everywhere I followed the soft ballons. When women hissed at me from brothel windows, when they softly hissed at me over the shoulders of their dancing husbands, I followed them and I sank down with them, and sometimes when I listened to their hissing I knew it was nothing but the sound of the withering and collapse of their soft ballons.

Berättelsen om F, hans nedbrutne gamle vapendragare samt dennes fru Edith alterneras med historien om Katherine Takhawita, en indiankvinna som varit död i 300 år och som framställs som lite av helgon. Besynnerligt nog tycks denna kvinna personifiera något som de övriga karaktärerna strävar efter men ständigt misslyckas med att uppnå; hon blir något som de fäster sin tro på och skapar sin bisarra verklighet kring. Det berättas om hur hon konverteras till kristendomen, hur hon får utstå ett relativt brett spektrum av diverse otrevligheter och hur hon trots detta tycks upprätthålla sin nimbus av helgonlikhet.

I boken tycks sexualitet och tro sammansmälta i någon form av makaber symbios. De är åtskilda, men ändå tätt sammankopplade; de är olika, men ändå så lika. De båda koncepten, som på ytan kan tyckas vara som natt och dag, framställs här som två förnimmelser som påminner en hel del om varandra. Båda bottnar i en längtan efter något som till sin natur är ouppnåeligt, men som ingen av karaktärerna riktigt kan upphöra att sträva efter.

På tal som sex så kan undertecknad passa på att nämna att boken är så pass fullpackad med könsord att den, om den skrivits av en mindre begåvad författare, kunnat avfärdas som någon motbjudande form av pseudointellektuell pornografi. Men Cohens språk är så sprudlande att detta förpassas ur läsarens medvetande; man glömmer liksom bort att vissa ord egentligen borde vara fula och opassande. Det blir nästan vackert istället. Som om ordet "cunt" plötsligt blir högsta möjliga form av poesi.

Visst är det svårt ibland också. Emellanåt var jag under läsningens gång tvungen att stanna upp och fråga mig själv vad det egentligen kunnat vara för någon typ av hallucinogen drog som författaren intagit vid det tillfälle då han skrev den aktuella passagen. Läsaren får helt enkelt bereda sig på en läsupplevelse som inte liknar någon annan. Alla kommer naturligtvis inte att gilla det, men likväl kommer också många att liksom jag fullkomligt älska boken.

Det är helt enkelt en sann njutning att få ta del av den mystiske F:s alla äventyr och sanslösa, fascinerande idéer samt att få tränga in i de allra dunklaste gömmorna i själslivet på denne gåtfulle man och hos dennes desillusionerade berättare. Och att sist men inte minst få vältra sig i hejdlös hedonism, allt uttryckt genom Cohens oefterhärmliga prosa, blir till en läsupplevelse utöver det vanliga. Det utmynnar närmast i en uppenbarelse, om än i oanständig form.