Jag tror det var i tidskriften Illustrerad vetenskap jag läste att en idé för att möjliggöra för människan att bege sig ut på längre resor i rymden är att på något sätt låta oss spendera resan i sovandes, i någon form av dvala. En möjlighet skulle vara att låta framtida astronauter läsa Ove Allanssons nya roman De kosmiska havens bokanjärer: en sövande bok om en rymdfärd med påstått tokroliga inslag.

Det är egentligen inget större fel på historien. I nådens år 3126 har militärjuntan i Hivas solsystem total kontroll över informationsflödet och pappersböcker är bannlysta. I denna mörka tid finns det dock ett antal rebeller, Frihetens Bokanjärer, som kämpar för just den traditionella bokens överlevnad. När en genial professor lyckas uppfinna en metod för att ur dessa bannlysta böcker frambesvärja de litterära karaktärerna så intensifieras striden. På ena sidan den censurerande storebrorsstaten, på den andra den fria fabuleringens förkämpar.

Felet är att Allansson inte bestämt sig för vad han velat skriva. ”Som en skepparhistoria från de kosmiska haven” karakteriserar han själv det romanhaveri som i mina ögon vill vara både mörk civilisationskritisk science-fictionberättelse och bisarr fantasyberättelse i Terry Pratchetts anda. Kombinationen är inte särskilt lyckad eftersom dessa genrer ställer helt olika krav på såväl berättarton som innehåll. Science fiction-genrens krav på utförlighet krockar med burleskens grovkorniga infall och kvar blir en roman lika splittrad som en rymdfärja som med fel vinkel försökt återinträda i jordens atmosfär.

Det Allansson faktiskt har att säga om berättandets kraft, den mänskliga fantasins möjligheter försvinner ur fokus när författaren hemfaller åt barnsliga namnlekar där militärjuntans ledare får heta Komplettgallor och en av hjältarna Pythagoras Motsats, eller ovidkommande stickspår som bara bromsar upp huvudhandlingen.

Det är hemskt när en roman som ska handla om det skrivna eller talade ordets makt, inte för egen del lyckas bibehålla läsarens intresse.