Humans need fantasy to be human. To be the place where the falling angel meets the rising ape.

Precis som jag upptäckte Douglas Adams för tidigt, innan jag upptäckte science fiction, upptäckte jag Terry Pratchett för sent, utan att någonsin egentligen ha varit så förtjust i fantasy. Någon liten röst i mig har alltid velat ha det till att jag gör något fel där; att att läsa och läsa om författare vars verk driver med klichéer jag mest känner till ryktesvägen är som… tja, att bara känna till Sjunde inseglet från oräkneliga parodier av schack-med-döden-scenen.

Men det fanns ju, både i Adams och Pratchetts böcker, så mycket mer än bara parodi. Pratchett skapade skivvärlden, en formellt tvådimensionell värld, så att han kunde bygga ut den åt alla de håll han själv ville. Högst upp på ryggen till sköldpaddan som bär upp världen medan den simmar genom universum kunde han surfa vart som helst, hantera både mänsklighetens gränslösa kapacitet för idioti och vår lika gränslösa möjlighet att räcka ut en hand till varandra, eller att bemöta galenskap med ett gapskratt. (Eller OK, många gapskratt.) Som alla fantasyvärldar (eller kanske som få andra, i det att den var medveten om det) var Pratchetts värld hård, orättvis och våldsam, och där fanns kämpar med järnnävar som Sam Vimes och mäktiga kvinnor som Nanny Ogg på de godas sida, men den erbjöd också alltid möjligheten till andra lösningar än halshuggning och beskodda stövlar. Jag kom in i Discworldserien sent, och har läst böckerna i helt fel ordning, men jag gillar det; personer som jag lärt känna som veteraner i en roman är plötsligt unga och naiva igen i nästa, och det som är omöjligt i en bok är plötsligt vardagsmat i nästa. Tiden blir irrelevant.

I have no use for people who have learned the limits of the possible.

Visst var han ojämn, det är man om man spottar ur sig 70 romaner under en alltför kort livstid. Mästerverk som Reaper Man och Good Omens blandades med pliktskyldiga pastischer som Unseen Academicals. Men även i de svagaste böckerna fanns humorn där, och kärleken till karaktärerna. Det ligger inte minsta ironi i att humanisten Pratchetts kanske mest älskade karaktär med tiden blev … ni vet. Skelettet med svart kåpa, lie och timglas, bra schackspelare, som alltid fanns med någonstans i alla böcker han skrev men med tiden fick bli en hjälte, som gör sitt jobb inte av ondska, blodtörst eller tvång, utan av egen fri vilja eftersom om det måste göras så ska det göras väl, med medkänsla och respekt för dem som, med eller mot sin vilja, under några sekunder eller dagar eller år är hans medarbetare i det svåraste jobb som finns. Där andra försökte besegra döden gav han Döden liv.

It is said that your life flashes before your eyes just before you die. That is true, it’s called Life.

För en del år sedan, innan han diagnosticerades med en av de jävligaste sjukdomar som kan drabba en tänkande, kännande människa, berättade Sir Terry att han ibland fick mail från fans som fått veta att de var döende, och hoppades att liemannen skulle vara som i Discworldböckerna. ”Those are the kind of letters that cause me to stare at the wall for some time.” Hans vän Neil Gaiman skriver att Terry absolut inte mötte döden i upplyst salighet utan med trots och ilska, och vem kan förebrå honom det. Men det finns många lösningar, och vrede och humor kan finnas sida vid sida. Minuterna efter hans död avslutar hans familj Discworld på Twitter:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER. Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night. The End.

Jag har inte läst allt Pratchett skrev än (vem fan hinner med det?), och även de böcker jag har läst kommer att bli som nya när jag läser dem i en annan ordning. Allt finns kvar där, och jag kommer att asgarva offentligt när jag läser dem. Tack, Terry, för att du visste att vi alla är dårar som, när vi måste, nästan kan bli hjältar.

FABRICATE DIEM PVNC