Gud finns. Det är premissen för Meg Rosoffs roman I begynnelsen var Bob. Eller ja, Gud finns, men rekryteringsprocessen lämnade tyvärr en del att önska.

Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann den på poker.

Denna originella grundberättelse har faktiskt fått mig att släpa hem I begynnelsen var Bob från biblioteket tidigare, fast tydligen krävdes det ett ALMA-pris för att jag också skulle ta mig tid att läsa den. I år fick Rosoff alltså priset, med motiveringen att hennes ungdomsböcker

talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

I begynnelsen var Bob utspelar sig sannerligen i ”en besynnerlig och bisarr värld”, men jag vet inte om jag skulle sträcka mig till att just den tilltalar både känsla och intellekt – inte hos mig i alla fall. Jag gillar idén. Den är knäpp, egen, en smula tragisk och skulle faktiskt förklara en hel del. Fast jag känner inte direkt med någon av karaktärerna, och det tycker jag nästan alltid är ett problem.

Bortsett från Bob och hans halvalkade, spelmissbrukande mamma och hennes intergalaktiska pokerpolare befolkas romanen av Mr B, en grå byråkrat som så gott han kan försöker lappa och laga i Bobs katastrofala skapelse (och som själv gjort valarna, vilket jag av någon anledning tycker är en väldigt fin detalj) och av Bobs senaste förälskelse/kåtslag Lucy, en tindrande vacker och oskyldig ung tjej som jobbar på en djurpark. Ja, och så Bobs kroniskt deprimerade, kroniskt ätande husdjur, ecken.

Inte minst detta stackars udda husdjur gör att mina tankar går till Eva Ibbotson, vars barnböcker om häxkonster och annat jag själv läste och gillade i tidig slukarålder. I begynnelsen var Bob måste räknas in i en typisk brittisk humoristisk tradition, uppburen av författare som Ibbotson, Douglas Adams, Terry Pratchett, med flera. I bästa fall har de något sorts djup bakom all sin underhållande knasighet.

I Bobs fall består väl detta djup för all del i teodicéproblemet, det vill säga: om Gud är god, varför finns det då ondska och lidande? Rosoffs svar är kanske: för att Gud inte bryr sig. Eller: för att han är minst lika lite ofelbar som sin skapelse.

Som roman är problemet med Bob delvis ett liknande: jag bryr mig inte. Bob och Lucy är schablonmässiga och genuint ointressanta – i Bobs fall också rätt osympatisk – och själva grundpremissen om skapelsen fungerar ganska halvhjärtat. Jag är visserligen tveksam till i vilken utsträckning unga läsare kan identifiera sig med någon av dem, eller för den delen med den medelålders byråkraten Mr B, men där hamnar nog snarast mina sympatier, hos byråkraten och hos den deprimerande men matglada ecken. Och valarna.