Recension

: Om jag försvann
Om jag försvann Meg Rosoff
2017
Gilla Böcker
3/10

Antiklimax och litterära axelryckningar

Utgiven 2017
ISBN 9789188279378
Sidor 224
Orginaltitel Picture me gone
Översättare Helena Ridelberg

Om författaren

Meg Rosoff föddes 1956 i Boston och arbetade inom media och reklam innan hon debuterade med ungdomsromanen Så har jag det nu. Numera bor hon i London. 2016 tilldelades Rosoff världens största barnlitteraturpris, svenska ALMA-priset. I böckerna om hunden McTavish riktar hon sig mot åldersgruppen 6 – 9 år. Gudars like och Med sådana vänner är liksom debutboken skriven för åldersgruppen unga vuxna.


Foto av Joan Goldsmith

megrosoff.co.uk – författarens hemsida.

Sök efter boken

Tolvåriga Mila har en särskild talang för att se sådant andra inte lägger märke till. Hon läser av andra människors outtalade känslor, och plockar upp detaljer i omgivningen som vanliga människor skulle ha förbisett. När hennes pappas bästa vän lämnar sin fru och nyfödda barn och försvinner spårlöst, reser Mila och hennes pappa från London till New York för att försöka hitta honom. Kanske kan Milas förmågor hjälpa dem att lokalisera den försvunne Matthew?

Jag gillar Mila, men hon är irriterande felfri. De enda brister som beskrivs känns som en litterär motsvarighet till att på en anställningsintervju hävda att ens största brist är att man är för punktlig eller för noggrann. Hon är lite udda, visst, men inte så att det någonsin ställer till det för henne eller någon i hennes närhet. Hon är bara tillräckligt excentrisk för att man ska kunna säga att hon är ”lite udda”, men det får aldrig några reella eller obekväma konsekvenser. Jag får en känsla av att Mila är sådan som vuxna gärna vill att tolvåringar ska vara. De där ”konstiga” aspekterna av hennes personlighet och att hon är impopulär i skolan känns mest ditslängda för att blidka faktiska tolvåringar, och för att hindra läsaren från att tycka att Mila är alltför präktig.

Att hela berättelsen utmynnar i ett stort antiklimax gör mig inte mindre irriterad på Om jag försvann. Jag vet att man som läsare ofta skulle vilja ha ett annat slut på boken man läser, och jag förstår att slut är jättesvårt att skriva, men det som är så förbluffande med slutet på den här boken är att Meg Rosoff använder det för att ogiltigförklara allt som hänt på vägen dit. Det är inte riktigt så att huvudpersonen vaknar och man får veta att hela boken bara var en dröm, men det är inte långt ifrån. Man får veta att Mila blivit lurad genom hela boken, och att hennes sökande var meningslöst. Sensmoralen blir något i stil med ”vuxna får ljuga och luras hur mycket de vill, eftersom livet är komplicerat”. Att Mila har blivit lurad och att de vuxna i hennes närhet ljuger för henne presenteras en axelryckning och något i stil med ”det är svårt att vara vuxen”.

Det värsta är att jag misstänker att den här boken kommer älskas av vuxna världen över och prackas på klasser av mellanstadieelever som obligatorisk läsning. Gör inte så mot tolvåringarna i ert liv. Om ni vill att de ska läsa en uppväxtskildring av den vanligtvis lysande Meg Rosoff, ge dem fantastiska Så har jag det nu att läsa istället.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2017-05-06 21:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6936

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?