En familj som är beroende av sin mamma. Plötsligt slutar hon hålla ihop vardagen för att fokusera på 1) sitt jobb och 2) sin yoga.

Det behöver inte innebära att nämnda familj hamnar i kris.
Eller jo.
Krisen är ett faktum.

Ingen vaknar i tid om mornarna, matlagningen glider över i mikromat och hämtpizza, högarna med smutstvätt växer och borttappade nycklar förblir borttappade.
Historien utspelar sig i nutid i en familj som består av mamma, pappa, Ava, Ollie och Betty.

Familjens yngsta, alltså Betty, behåller fötterna på jorden. Hon behövs mer än någonsin när luften fylls av storasyster Avas verbala anmärkningar och storebror Ollies stönanden. Pappan blir argledsnare för varje dag som går. De tidigare osynliga arbetsuppgifterna i hemmet uppenbarar sig och mamman är bara närvarande i sin senaste yogaposition.

Större delen av boken handlar om att familjen måste hitta en väg ur nykaoset utan mammans hjälp. Betty har föreslagit att familjen ska besöka ett hundhem – med målet att adoptera en hund – och när hon läser i en broschyr avbryts hon:

Precis då kom pappa Peachey ut från sitt arbetsrum och nappade åt sig broschyren ur Bettys hand.
”En inköpslista?” utbrast han. ”En inköpslista för en hund? Och sen då? Balettlektioner? Sommarläger?
Betty öppnade munnen för att förklara men pappa Peachey vinkade åt henne att vara tyst.
”En säng”, utbrast han ”En säng åt en hund? Vilket trams. Varför inte en hundbil? Eller ett hundflygplan?”

Texten löper naturligt i dialogerna. Men perspektivbytena i berättelsen gör att det stakar sig ibland. Oftast flödar det allvetande berättarperspektivet. Nästa gång är det hundens tankar och idéer jag förs in i. Ännu en vridning sker när en röst träder in, likt förr i tidens sagoberättare:

Om du fortfarande är osäker ska du veta att McTavish inte var en sådan där bolljagande hålgrävande hund som man så ofta träffar på i böcker. McTavish var mer av ett psykologiskt geni.

Det vore intressant att jämföra med en levandegjord och dramatiserad textversion. Troligen skulle perspektivbytena fungera smidigare med olika röster.

Slutligen en kort kommentar kring illustrationerna. Bilderna spelar inte på det svartvita registret utan pendlar mellan ljusgrått och mellangrått. Denna platta återgivning har kanske sin förklaring i förlagor som är gjorda i orange, gult och turkos, vilket bokomslaget tyder på.

Behållningen av läsningen ligger som sagt i dialogerna.

”Varför finns det inga rena trosor? Jag kommer försent igen.”
”Åhmmmmm”, mässade mamma Peachey på sin väg till inre frid.

Alla kanske inte behöver skaffa en hund. Ta chansen och lär upp alla i familjen att starta tvättmaskinen.