På sextiotalet uppstod i det självständiga Indien en proteströrelse mot systemet och de klasskillnader som uppstod eller levde kvar mellan den fattigare landsbygdsbefolkningen och städernas medelklass. Rörelsen fick namn efter området Naxalbari och stöddes av det kommunistiska partiet Communist Party of India (Marxist-Leninist) som nyligen bildats som en egen, mer extrem fraktion av det indiska kommunistpartiet Communist Party of India (Marxist) (är man likt Monty Python road av sånt finns än idag för övrigt ett stort antal kommunistiska rörelser i Indien med snarlika namn men något olika agendor). Man demonstrerade för fler rättigheter åt bönderna och ett mer socialistiskt samhälle inspirerat av Maos Kina, och metoderna var till en början fredliga men övergick allt mer till att innebära terrorhandlingar i form av mord på godsägare och sprängningar av rörbomber.

Detta är bakgrunden till första delen i Jhumpa Lahiris bok Sankmark. De två bröderna Subhash och Udayan växer upp i Calcutta och upptäcker tillsammans strukturer i samhället: som hur nära varandra muslimer och hinduer lever i deras egen stadsdel, trots att det inte är så överallt, och hurdana skillnader det fortfarande finns mellan fattig och rik, symboliserat inte minst i Tolly Club, klubben för rika som de bor granne med men vars mark de inte får beträda. När de börjar på universitetet blir Udayan alltmer indragen i politiska diskussioner och efter hand också revolutionär handling, medan Subhash koncentrerar sig på studierna och småningom reser till USA för att slutföra sin doktorandutbildning.

Sedan händer allting tvärt, och man ser det från Subhashs synvinkel. Först får han ett brev från sin bror som berättar att han gift sig. Strax därefter – i alla fall i sidor räknat, även om ett år gått i kronologin – meddelar hans föräldrar att Udayan blivit dödad av säkerhetspolisen. Subhash reser hem till begravningen och träffar Udayans änka, Gauri, som väntar barn. För att rädda henne undan det händelselösa och kringskurna liv som förmodligen väntar om hon som traditionen bjuder stannar hos svärföräldrarna, erbjuder sig Subhash att gifta sig med Gauri, ta med henne till USA och ta på sig faderskapet. Gauri ser möjligheten till en ökad frihet och fortsatta studier, och tackar ja. Kanske önskar de båda två också att detta på något sätt ska göra dem mindre ensamma.

När detta hänt har boken bara precis börjat. Lahiris berättelse bygger inte som så många andra på att man långsamt får reda på mer om karaktärerna i tillbakablickar eller att historien byggs upp mot någon dramatisk händelse. Istället har det mest dramatiska redan hänt, och skildrats sakligt, närmast känslokallt. Allt som händer sedan är vardagligt, ibland detaljrikt, ibland överskådligt skildrat: barnet föds, Subhash studerar vidare, Gauri börjar efter en period av isolering att åter söka kontakt med den universitetsvärld hon varit så hemma i i Indien. Hela tiden skrivs berättelsen fram med en saklighet som ger ett distanserat intryck, och som smittar av sig på karaktärerna: de tycks alla ha svårt att anknyta till andra människor. De lever sina liv som solitärer, som ibland tycks vilja komma varandra nära men inte lyckas och i vissa fall inte ens försöker.

Lahiris ämne är dels detta: de nära relationerna som inte tycks fungera, såväl mellan förälder och barn som mellan makar. Den enda som alla karaktärer tycks ha haft en mer direkt relation till är Udayan, brodern som dog, och på något sätt står han därefter i vägen för alla ansatser Subhash gör att vara betydelsefull för sina föräldrar och sin hustru. Däremot blir han den viktigaste i dottern Belas liv – inte hennes biologiska pappa men den förälder som hon kommer att älska mest.

Här finns något mycket fint i Lahiris bok: skildringen av en far och dotter som står varandra nära, och skildringen av en kvinna – Gauri – som inte trivs som mor utan istället väljer att prioritera sin akademiska karriär. Om svårigheten att anknyta till dottern har med omständigheterna kring hennes tillblivelse och förutsättningarna för hennes uppväxt att göra, eller bara med personlig fallenhet, får man själv fundera över, och det behöver man heller inte veta. Men det är fint skildrat hur Gauri själv ser att hon stöter bort sin dotter, och ändå inte försöker motarbeta det – hon värderar helt enkelt andra saker högre och varken kan eller vill ändra på det.

Ett annat tema i boken är naturen, och det att vara hemma i ett landskap. Rhode Island, så annorlunda klimatmässigt än Calcutta, är både främmande och välbekant för Subhash när han kommer dit, och den lilla sankmark där han och Udayan lekt som barn hittar han en spegling av i de dyiga stränderna och kustlandskapet i USA. Men USA blir också bitvis exotifierat, skildrat med ögon för vilka Indien är det normala, och det är uppfriskande när det mesta vi läser utgår ifrån västerländskt liv som norm.

Sankmark är en bok som växer på mig som läsare. I början är det svårt att bli engagerad, jag läser men utan att fastna eller känna särskilt mycket. Men mot slutet av denna bok, som trots allt är 500 sidor lång, har jag ändå en klar och mångfacetterad bild av de människor den skildrar, och dessutom en känsla för hur både enkel och småskalig, och samtidigt oändligt komplicerad en tillvaro kan vara. Det känns som om livet dragit karaktärerna med sig, skapat deras öde, men samtidigt har de alla de facto tagit stora livsavgörande beslut och därmed styrt sitt öde själva. Var livet inte mer än så? Var livet allt det här?