Terry Pratchett är alltid Terry Pratchett. Efter 21 romaner om Skivvärlden – på originalspråket är de uppe i något trettiotal – vet man (fast jag måste erkänna att jag inte läst någon majoritet av dem) ungefär var man har honom och alla hans knasiga karaktärer. Och konceptet börjar minst sagt kännas lite trött.

I Jingo utbryter oroligheter sedan en ö plötsligt flutit upp mitt emellan Ankh-Morpork och grannstaten Klatsch. Ett klatschiskt sändebud utsätts för ett mordförsök och bara Ankh-Morporks ganska taffliga stadsvakt med kommendör Vimes i spetsen kan hindra att ett fullskaligt krig bryter ut.

Här finns för all del de vanliga finurliga formuleringarna som är så typiska för Pratchett – och förmodligen snäppet bättre på originalspråk – som ”Som alla insatta vet, så vinner inte den upptäcktsresande som först sätter foten på jungfrulig mark, utan den som först återvänder hem med nämnda fot. Sedan är det ett plus om foten fortfarande sitter kvar på benet” eller ”Det var inte spioneri när man var tvungen att dra sig en bit tillbaka för att inte bli döv” eller ”historien förändras hela tiden. Den nagelfars och revideras ständigt, hur skulle vi annars kunna hålla historikerna sysselsatta? Vi kan inte låta folk av deras sort gå och slå dank.”

Och så förstås de obligatoriska uppfinningarna som är så lika saker vi själva har och ändå inte. Kommendör Vimes har till exempel försetts med en liten demon i ett etui som upplyser om tider och inbokade möten och klagar över att han inte läst bruksanvisningen ordentligt. Och det blir liksom en smula … övertydligt.

”Vad har vårt folk där att göra?” undrade herr Boggis från Tjuvagillet.

”De visar sin käcka nybyggaranda genom att söka rikedom och … mer rikedom i ett nytt land”, sa Lord Vetinari.

”Och vad är klatschianerna ute efter?” sa Lord Mjelke.

”Å, de har farit dit för att de är en bunt skrupelfria opportunister som alltid vill roffa åt sig vad de kommer åt”, sa Lord Vetinari.

Krigshetsen är bara så uppenbart dumdristig, hjärnorna bakom så enspårigt illvilliga och hjältarna så dumsnällkloka som bara trivselfantasyhjältar kan vara.

Jingo är småtrevlig i sina bästa stunder, men det blir för förutsägbart för att vara verkligt underhållande och inte alls tillräckligt vasst för att vara bra satir. Det är helt enkelt en ganska söt och menlös saga som dryper alltför mycket av politisk korrekthet för att någonsin bli riktigt kul. Eller på något annat sätt meningsfullt.