I inledningen av den här boken står den namnlösa, afro-amerikanska huvudpersonen inför rätta, åtalad för att ha försökt att återinföra slaveri och ras-segregering i sin hemort Dickens, Kalifornien. Men Svikaren, som han kommer att kallas, har gjort det i all välmening, i en förhoppning om att på så sätt kunna komma åt några av alla de problem som Dickens lider av i form av exempelvis kriminalitet och drogmissbruk. Boken för oss sedan hela vägen från Svikarens uppväxt i detta Dickens fram till öppningsscenens domstol.

Det är en bok full av små utvikningar åt alla möjliga håll, och sprängfylld med referenser till allt från psykologi eller filmhistoria till samtida pop-kultur. Det kombineras sedan med ett språk som översättaren Hans Berggren ofta måste ha kämpat med för att få till snyggt och stilenligt på svenska. Alla dessa små historier gör i sig ofta boken till en fröjd att läsa.

Men boken har också hyllats som en vass satir över det amerikanska samhället. I USA gavs den först ut 2015, det vill säga under den tid då Barack Obama var president. Kanske var det då en tid då det var av vikt att framhålla hur rasismen fortfarande genomsyrade det amerikanska samhället på så många plan, trots att en afro-amerikan hade blivit vald till president. Men den tiden, och de förhoppningar om ett postrasistiskt samhälle som många då kanske hoppades på, kan på många sätt kännas mycket avlägsen dagens USA (liksom västvärlden i övrigt) där reaktionära krafter tagit över ett allt större utrymme i den politiska debatten. Verkligheten börjar på det sättet allt mer att likna – för att inte säga springa om – Svikarens absurditet. Det gör att jag många gånger har svårt att skratta åt den här bokens galghumor.