Att kliva in i Emily Carrolls senaste bok When I Arrived at the Castle ger mig samma känsla som början av Huset Ushers undergång av gotik-skräckmästaren Edgar Alan Poe. Precis som i Poes klassiker kommer berättaren till ett ensligt beläget hus, som vid närmare inspektion visar sig vara minst sagt mystiskt – framför allt på grund av den känsla som hägrar i huset. Och precis som i boken om familjen Usher får vi nästan inte veta någonting om berättaren själv.

Ungefär där slutar väl likheterna mellan de två berättelserna och Carroll’s seriebok tar en helt annan väg. Färgskalan som hon använder känns igen från flera av hennes tidigare böcker och webserier: svart, vitt och rött. Det är både vackert och läskigt när vi får följa med den katt-lika berättaren till olika delar i det stora, kusliga slottet som bebos av en lika kuslig grevinna.

Slottet är fullt av långa korridorer med dörrar och nyckelhål och inramade speglar som blickar ner mot karaktärerna. Berättaren måste välja bland dörrarna och det visar sig att bakom varje dörr döljer sig en läskig saga som hon måste ta sig igenom för att komma ut igen.

Det blir till slut en våldsam kamp mellan berättaren och grevinnan, som för en stund glider över i en vit dröm, då det som redan antytts tidigare – vad är egentligen ondska? och vem är egentligen vem när skepnader verkar flyktiga? – ställs på sin spets.

When I Arrived at the Castle är den typen av bok som en kan återkomma till och upptäcka nya detaljer varje gång. Både Carrolls bildspråk och text – och inte minst hur hon kombinerar dem – är mästerligt gjorda. Den som är nyfiken på hur det tar sig ut på boksidorna kan bläddra igenom några sidor på förlagets hemsida.

Även om handlingen i sin helhet lämnar utrymme för läsarens tolkning så är de enskilda bilderna tydliga och den kusliga stämningen håller i sig från första till sista sidan.