Var aldrig ensam bland träd. Jagberättaren Karins mantra får så småningom sin förklaring i denna ovanliga roman om kärlek, längtan och sorg. Trädhjärta utspelas på två tidsplan parallellt. Till största delen under mitten av sjuttiotalet, när Anja kommer ny till Karins klass, men också under tidigt åttiotal när en vilsen Karin tampas med minnena av deras sista sommar tillsammans.

Det finns något närmast eteriskt i beskrivningen av Anjas uppenbarelse: mjölkvit hy, långt ljust hår – jag föreställer mig en Tuvstarr i träskor. Inte konstigt att Karin, vars frånvarande pappa en gång skrev och illustrerade en bok om trädnymfer, dras till Anja vars ärrade armar påminner om bark. Ett skyddande lager kring någon som behöver tas om hand. Karin ritar löv längs ärren och tröstar Anja på de sätt hon kan, samtidigt som hon åtrår henne. Men romantisk kärlek mellan flickor har ingen plats i Anjas religion. Gabi Frödén skildrar komplext krocken som uppstår mellan den naturmystik som är det närmsta Karin kommer en tro, och den stramare, ibland kvävande kristna tro som Anja bekänner sig till. Partiet som utspelas under ett frikyrkoläger är det starkaste i romanen. Jag ser det tydligt framför mig trots att jag saknar erfarenhet av dylika miljöer, och kan förstå både Karins aversion mot de budskap som predikas och Anjas känsla av samhörighet.

Frödén har undvikit frosseri i miljöbeskrivningar av murriga sjuttiotalshem vilket är ett klokt beslut. Placeringen i dåtid medför en frånvaro av sms-diskussioner men har i övrigt mindre betydelse eftersom känslor och skeenden är tidlösa. Porträtten av Karin och Anja är varsamma och mestadels trovärdiga, även om jag upplever att Karins förtvivlan inte står i proportion till hennes agerande mot berättelsens slut. Anjas föräldrar ges med små medel en mycket strikt framtoning och Karins mammas ilska över att ha blivit lämnad ensam med ett barn är tydlig, men också några av hennes beslut framstår som väl märkliga. Karins pappa skildras de gånger han nämns som en i överkant mystisk figur, som när han lämnar lilla Karin med orden att han inte kan vara hennes pappa ”För att du är ett barn och jag är ett träd.” Men vartefter det framgår att Karin kanske inte är en helt pålitlig berättare slår mig tanken att det som verkar vara ett citat i själva verket kan vara en efterhandskonstruktion, en tolkning från ett barn som söker svar.

Vad är det med träden som lockar så? Det blir aldrig helt begripligt för mig, men så är inte religion generellt någonting jag riktigt förstår mig på. Jag tar istället fasta på sorgen som genomsyrar berättelsen. Anjas sorg som hon inte formulerar i ord, men också hennes längtan drabbar mig. Ett tungsinne vilar över romanen men ibland ges välbehövliga avbrott i form av svordomar och syrliga kommentarer från Karin, ofta rörande den skrämmande pastor Hanelid. Men överlag genomsyras berättelsen av hopplöshet, vilket gör att sista kapitlet som går i en ljusare ton känns avigt. Jag tror tyvärr inte på själens frid för Karin efter det som avslöjats i föregående kapitel. För min del hade romanen kunnat sluta precis där. En rot, en förbannad rot.