I Det är någonting som drar i mig är huvudpersonen Andréa lika uppkäftig som sökande efter tillhörighet. Eftersom hon befinner sig i gränslandet mellan barn och ungdom är inget ställe riktigt självklart för henne längre. Å ena sidan har hon tröttnat på att sova över hos bästisen Anja och kolla på Pocahontas, men å andra sidan vet hon inte riktigt vad det är hon vill istället.

Andréa bor tillsammans med sin mamma någonstans på landsbygden, där bilvraken som pappa har lämnat efter sig på gården har varit en fantasieggande lekplats. Andréas mamma kan beskrivas med två ord: deprimerad och utförsäkrad. Hon har mer än nog av att klara dagen för egen räkning och ingen energi kvar till sin dotter.

Det är lätt att känna Andréas frustration. Mamma orkar inte, pappa finns inte, pengarna räcker aldrig och möjligheterna i byn är begränsade. Andréa byter ut Anja och Pocahontas mot experiment med killar, EPA-traktorer och spritdränkta fester.

Skolavslutningen kom och jag gick inte dit. Orkade inte träffa lärarna eller Anja med hennes stolta blick och nya sandaler. Ringde Alex, sa: Kan du hämta mig. Nu? frågade han nyvaken. Nu, sa jag.

Jag läser med andan i halsen, eftersom jag är orolig för Andréa och eftersom jag vet hur oförsonlig en liten by kan vara. Du kan inte hoppa mellan Pocahontas och EPA-traktorer, utan du måste välja och sedan stå ditt kast. Andréa vet inte vad hon väljer, hon vet bara vad hon väljer bort. Det är ju någonting som drar i henne, liksom.

Tack och lov händer inget riktigt farligt. Alex är schysst och slutet bär till och med med sig hopp.