Jag har slagit upp ordet lowkey. Det är inte bara ett slangord som förekommer i den andra delen i bokserien om Ali och Aicha. Jag lär mig att ordet används i musikaliska sammanhang och betyder då att man framför ett instrument återhållsamt och avslappnat. Ordet används också som adjektiv i en vidare bemärkelse. En person kan agera återhållsamt och sen läser jag på en annan sajt att lowkey ibland inbegriper en nyans av hemlighållande: ”However, additionally, it can also indicate something that is secretly (perhaps somewhat shamefully) wanted or felt by the speaker.”

De motstridiga känslorna tar krafterna ur Aicha – som har bestämt sig för att hålla låg profil. Hennes tvillingbror har varit på fel plats vid fel tillfälle och trots ett frikännande i en mordrättegång möter alla i familjen omgivningens misstänksamhet. Ali är nu hårt kontrollerad av sin mamma. Det enda som kan göra att vardagen kommer tillbaka är planerna på ett giftermål. Och att Ali gör vad han kan för att bli vuxen. Han vantrivs på bygglinjens utbildningsplats men har inget val.

Det inre upproret i Aicha har också en annan källa. Killen som hon kände att hon klickade med har oklar anknytning till de kriminella handlingarna som sker utanför det egna lägenhetsfönstret. Vem ska hon tro på egentligen och särskilt när ingen talar öppet om vad som händer? Namnen på kompisar som brorsan och killen rör sig med verkar involverade i tunga saker.

Det rappa språket och snapandet med telefonerna är ungdomarnas värld. Som kontrast kliver mamma Mona in. Hennes energi utgår från en stark revanschlust. Det ska bli en bröllopsfest som ingen ska klaga på. Sorgkanter uppstår med pappa Husseins tungsinthet och tankar. Han jobbar, jobbar och den unga generationen frågar sig om ett sånt liv verkligen är värt att leva.

Livet i Husby är ingen lätt match. Grundtilliten till grannarna är omskakad. Mellan generationerna växer klyftan för varje minut som Alis blivande fru vistas i badrummet med dörren låst, för att göra ett nytt videoklipp till sin Youtube-kanal. Scenen från telemarketingföretagets rum där arbetsbåsen står tätt, kan användas i all ledarutbildning för att visa hur man INTE ska coacha sina anställda. För Aicha är dessvärre telefonringandet det enda jobb hon kan få.

I Lowkey skildras människorna som är närmast dödssoffren i samband med skjutningar i förorten. Deras planer kastas om ideligen, deras drömmar krossas. Betydelsen av att ha någon form av överlevnadsknep kan inte underskattas. Det hjälper att ta till humor när krigen och katastroferna lurar bakom gatuhörnen. En svensk chef som kommer med en flaska vin till familjen som aldrig dricker alkohol blir en lustighet liksom driften med produkterna inom skönhetsbranschen:

Sibel försöker kolla snett på mig, men det går inte. Hennes ögonfransar är för långa och felplacerade med limmet, så dom tynger ner ögonlocket. Hon kan bara kolla rakt fram utan att skada ögat.

Tanken är nog inte att vi ska skratta åt dem som gör bort sig – snarare bara visa upp lite medmänsklig klantighet. Det lättar på trycket, tro’t eller ej.

Farshin tar avstamp i en oerhörd verklighet där konflikter slutar i dödligt vapenvåld. Hon föreläser inte om samhällssegregering och klasskillnader utan litar blint på sin läsares förmåga att dra egna slutsatser. Dessutom skymtar en gigant bakom Farshins drama. Den drabbade familjen, det snabba replikskiftet och den onda bråda döden påminner väldigt mycket om William Shakespeare.