Det är i slutet av februari 1880. Den långa vintern och kylan genomsyrar Stockholm. Det är ont om mat och ved, åtminstone om man är fattig, och fattiga är de föräldralösa barnen på Allmänna barnhuset. Elvaåriga Mika är ett av dem.

Mitt i natten knackar det på barnhemmets port, och en ängslig ung man lämnar över ett nyfött spädbarn. ”Den Svarta Ängeln vet att det var jag som tog henne”, är det enda Mika får ur honom innan han försvinner vidare i snön och mörkret.

När polisen förhör henne dagen efter kan hon ändå ge ett så bra signalement på pojken att poliskonstapel Valdemar Hoff får upp ögonen för henne. Dagen efter dyker han upp och vill ha henne med sig – för att identifiera ett lik. Känner hon igen pojken som lämnade barnet, mannen som ser ut att ha blivit mördad av någon som ska ha varit död i flera månader nu, mördaren som kallades Nattkorpen?

Det blir början på ett lite oväntat samarbete mellan den luttrade konstapeln och den gatusmarta barnhemsflickan. Hemligheterna de kommer på spåren bevakas av högt uppsatta herrar, och även om mysteriet med Nattkorpen avslutas i den här romanen, finns också gott om trådar att spinna vidare på i fortsättningen.

Johan Rundbergs nya historiska serie för tankarna till författare som Charles Dickens, Victor Hugo eller Émile Zola. Här står vi på de fattigas sida, på samhällets skuggsida, där föräldralösa barn står nästan lika lågt i kurs som råttorna och lössen. Här finns ingen nåd, ingen hjälp och medmänsklighet mer än vad fattiga människor tar sig råd att ge varandra. Mikas tillvaro hade varit ren misär om hon inte haft de andra barnhemsbarnen att ty sig till och ta hand om. Med sina karska historier för hon in lite skratt och fantasi i de yngres grådaskiga, undernärda vardag. Från de äldre barnen, de som redan tvingats lämna hemmet och försörja sig bäst de kan, kan hon få handfast beskydd och stöd.

Nattkorpen är en nästan gotiskt mörk, men också varm och mänsklig, suggestiv och mycket spännande historisk roman för mellanåldern. Ska man läsa själv krävs nog god vana, men den är säkert en härligt läskig högläsningsbok med massor att diskutera tillsammans.

Nu tog jag tag i den här boken tack vare Augustprisnomineringen, men det är ju för väl att det redan hunnit komma ut ytterligare två delar i serien – Tjuvdrottningen och Dödsängeln – för den här världen vill jag läsa mer om. Genast.