”Det finns hopp” säger pappan i boken vid ett tillfälle. Fast det är inte sant. Det finns inget hopp. Inte för den här familjen.
Familjen består av en pappa och hans två barn. Den äldre brodern, Zackarias, från ett tidigare äktenskap och den sjuttonårige Gallus, vars mor bor någon annanstans och inte är kapabel att sörja för honom. Ingen av dem mår bra. Pappan och Zackarias har båda någon form av odefinierad fysisk sjukdom och Gallus har dragit sig undan från yttervärlden in i ett dataspel där han framlever sin vakna tid, nästan helt utan kontakt med den fysiska verkligheten runt omkring honom.
Scenen är Frölunda Torg. En plats där ett enormt shoppingcenter flankeras av de för förortstorgen karaktäristiska miljöerna. Kvarterskrogen, busshållplatsen, systembolaget och de höga husen som ramar in allt detta. Att det är just Frölunda Torg och en storstad kan vara, men behöver inte vara, relevant för läsupplevelsen. Stämningarna och livet på alla dessa torg runtom i landet är förmodligen desamma, och jag tror att många läsare är bekanta med den känslan. Oavsett om det är i Göteborg eller i norra Värmland.
Vi lär känna den här familjen när hopplösheten redan har slagit klorna i dem. De har inga pengar. Ingen kan jobba. Zackarias sjukdom är så svår att definiera så att diagnosen uteblir, och därmed sjukpenningen. Gallus är sjutton år och går inte i någon skola. Därför har familjen inte rätt till något stöd för hans försörjning. Pappans pension måste räcka till att försörja hela familjen. Läsaren förstår att detta inte är möjligt.
Som extra börda på svält, fattigdom, sjukdom och svek får pappan reda på att en obetald skuld har blivit såld vidare till ett par frilansande indrivare vars metoder han allt för väl känner till. Ungefär där känner jag som läsare att jag själv hade dukat under, men den här familjen klamrar sig liksom fast vid kanten på stupet. Gallus är nämligen en av de bästa, kanske bäst i världen, på det här dataspelet han spelar. Det finns pengar att hämta där i en turnering som ligger några månader fram i tiden. Kanske, eventuellt att familjen på ett eller annat sätt kan hålla ut fram tills dess.
Detta tillstånd av ovisshet och hopplöshet som så lätt kan knäcka en människa, är normaltillstånd för den här familjen. Normaltillstånd överhuvudtaget innehåller toppar och dalar. Så även här. Det finns stunder då familjen är på topp sett utifrån just deras förhållanden. Ett förtroligt samtal eller en fullproppad matkasse från affären ger en, om inte guldkant, så i alla fall ett kvitto på att deras tillvaro har ett värde.
Människans hopp och hopplöshet är ett outtömligt ämne, och Börjesson lyckas här med sina karaktärer fånga detta på ett fint sätt. Språket fungerar bra och jag tycker om det stilistiska greppet att låta beskrivningarna av Gallus spelande vara språkligt annorlunda än den övriga texten. Som läsare upplever jag i och med det att Gallus faktiskt befinner sig på ett helt annat ställe än sin far och sin bror.
Den läsare som är intresserad av att hitta underliggande betydelser kan leta i namnet Gallus, och den läsare som uppskattar laddade miljöskildringar kan finna det i en spårvagnsresa pappan och Zackarias företar sig från Frölunda Torg in till stan.
På ett sätt vill jag inte analysera den här boken för mycket. Jag tycker att den förtjänar att läsas helt förutsättningslöst. Min känsla är att boken kommer att ge till varje enskild läsare det just den läsaren behöver ha av den. Att försöka komma med kritik är också svårt för mig eftersom jag inte har bearbetat boken färdigt än. Karaktärerna vill inte släppa taget om mig. Möjligtvis är boken för kort och frågetecknen lite för många. Möjligtvis blev jag aningens lite för störd och fick lite för ont i magen.
Det här är en mycket intressant debut, och jag förväntar mig, eller snarare kräver, en fortsättning på detta författarskap.
Publicerad: 2013-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-26 21:17
En kommentar
[…] Dagensbok.com: http://dagensbok.com/2013/09/19/ode-till-det-hopplosa-och-till-de-utsatta/ Tidningen […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).