Krönika

Att göra en Woody

Gästinformation

Före detta passionerad kvinna vars skratt skrämmer barn, glöder ännu där hon en gång brann. Turn ons: ordvitsar, P G Wodehouse och prestige. Turn offs: debatt, ordet "problematisk" och Scott Fitzgerald. Söker refusering hos samtliga förlag innan 35. Svar till: The Bargain Store.

När jag för första gången läste Lolita var jag tolv år och kunde varit Dolores avundsjuka och missunnsamma tvillingsyster. Vem skulle inte vilja ha en man med hårigt bröst och håriga fingrar som med romantiska gester krälar vid ens fötter? Hur kunde hon vara så otacksam både för Humberts poesi och för en ämnesomsättning som gör att hon kan äta tusen portioner glass utan att bli tjock. Men livet tuffar på och vi är en del av det. Som vuxen kvinna ser jag Humbert som den alkoholiserade, pompösa, galen-som-en-påse-grodor-pedofil han är och hans krälande förlorar mycket av sin charm när man själv är livstrött och irriterad. Idag är jag hundra år gammal i själen och läste ungefär samma historia i Junichiro Tanizakis Naomi.

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Lisa Kennedy

Publicerad: 2019-07-10 00:01 / Uppdaterad: 2019-07-10 09:49

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?