Helena Granströms senaste prosalyriska roman Hysteros är någonting för sig. Tänk dig Christine Falkenlands Släggan och städet om du är bekant med den, men mer introvert och lyrisk, mindre forcerande. Språket i Hysteros är suggestivt och skeendet förtätat, spretigt men sammanhållet av brutala teman: kroppens avgränsning, kroppslighet.
Det är en ström av berättande som återges i romanen. Kvinnan bakom rösten är gravid för första gången och konfronteras på så vis med frågor kring sin egen kropp, sina biologiska nedärvda funktioner och sin identitet. Texten är fylld av kropp, av kött, av impuls och repulsion. Det är en människa i upplösning som delger sin tillvaro, och oförmögen att påverka sitt inre händelseförlopp och sin kroppslighet tappar hon fotfästet och faller, tycks det, handlöst.
På de ringa 120 sidor romanen sträcker sig över hinner den lyfta flera djuplodande filosofiska frågeställningar. Berättarjaget försöker förtvivlat handskas med rätten till den egna kroppen som förskjuts när hon plötsligt bär en annan inuti sig. Hon resonerar i en känsloladdad medvetandeström om gränsen mellan jag och omvärld, och mellan kropp och själ, och hon ömsom bekänner, ömsom fasar inför sina biologiska drifter och kroppens alldeles självständiga resa.
Men i centrum för jagets förtvivlan står ändå den identitetsmässiga dekonstruktion som graviditeten innebär. Att hon mot sin vilja förändras, inte längre är samma och aldrig kan bli det igen, är den mest obarmhärtiga insikten. På så vis problematiserar romanen både graviditet och kvinnlig identitet på ett beundransvärt sätt.
Texten för också en dialog med historien, genom skickligt invävda referenser till grekisk mytologi. Detta sker i form av episoder av dialog mellan jaget och en kvinnogestalt hämtad ur mytologin. Verkligheten eller den realistiska tillvaron ter sig alltså flytande, men det gör för den sakens skull inte texten förvirrad. Snarare skänker det mytiska, irrationella innehållet skärpa till jagets egenupplevda berättelser, och de två historierna binds samman till ett skeende.
Själva titeln i sin tur alluderar både på grekiskans ”hysteria” (livmoder) och på den medicinska strömning under 1800-talet där diagnosen hysteri uppkom och tillskrevs många, många kvinnor i kris. Det är mot denna bakgrund vi läser texten. Granström kommunicerar med den medicinska historien genom att tillskriva sin karaktär ett starkt hysteriskt drag, vilket möjligen kan ses som ett mindre nyskapande grepp. Men jag är villig att hävda att hon gör någonting mer än så. Hon lyfter fram det som ligger bakom diagnosen, bakom beteendet, och öppnar upp för diskussion kring biologi versus konstruktivism.
Detta är en text där man gläds åt det levande, mystiska men samtidigt brutalt utlämnande händelseförloppet lika mycket som åt det fantastiska språket, format till en knapphändig medvetandeström mer exakt och demonstrativ än i andra prosalyriska verk jag kommit i kontakt med. Den är en sann tillgång i de feministiskt, psykologiskt eller filosofiskt intresserades bibliotek, lika mycket som i berättelsekonstfantastens.
Publicerad: 2013-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-18 21:56
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).