Recension

: Motståndets melankoli
Motståndets melankoli László Krasznahorkai
2014
Norstedts
9/10

#val1989

Utgiven 2014
ISBN 9789113054834
Sidor 327
Orginaltitel Az ellenállás melankóliája
Översättare Daniel Gustafsson Pech
Först utgiven 1989

Om författaren

László Krasznahorkai, född 1954 i Gyula, Ungern, är en ungersk författare som sedan 1980-talet rönt allt större internationella framgångar med sina egensinniga romaner och filmsamarbeten med regissören Béla Tarr. Flera kritiker och författarkolleger ser honom som en rättmätig arvtagare till W G Sebald och Thomas Bernhard.

Sök efter boken

Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller…

Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till lägenhet sent en kväll, rädd för sin egen skugga efter att ha tvingats beblanda sig med allt möjligt folk på tåget som aldrig går i tid – så kommer också cirkusen till stan. Det är inte en cirkus från nostalgiska barndomsskildringar, med akrobater och elefanter. Om du tänker dig Ray Bradburys cirkus är du på väg åt rätt håll, men ändå helt fel. Det här är den sortens cirkus som anländer som en naturlig slutpunkt i en värld där gatorna blir skitigare, skyltarna aldrig fylls i, träden ramlar omkull och städas inte upp, klockorna stannar och alla färger går mot svartvitt. Cirkusen har två attraktioner: En gigantisk uppstoppad val, Bibelns Leviathan, en en gång levande varelse utställd som en monstrositet eller underverk; och en bisarr cirkusdvärg kallad Fursten. Med cirkusen följer, eller skapas, folkmassan; grå män som samlas och står där i grupp, som dricker tyst ur medhavda flaskor, som följer ensamma nattvandrare med blicken och får dem att skynda lite extra från gatlykta till gatlykta, som Väntar. Något håller på att koka upp ur gatstenarna, ett våld som ingen sett förut men som efteråt alltid kommer att ha varit där, och det kommer inte att sluta väl för den som är på andra sidan om det.

Om du som läser detta tycker handlingen låter lite bekant så gör jag en kvalificerad gissning att du också är en sådan som ser konstiga filmer med undertexter, för Motståndets melankoli filmades 2000 av Krasznahorkais vän Bela Tarr under titeln Werckmeisterharmonierna. Det är en väldigt sevärd film om man har tålamodet för långsamma, svartvita filmer med väldigt lite dialog – tänk INLAND EMPIRE fast helt annorlunda. Krasznahorkai och Tarr har samarbetat flera gånger – senast Turinhästen, som gick på svenska biografer i fjol – men deras språk är helt olika; där Tarr i första hand låter kameran göra jobbet och utmanar tittaren att tolka släpper Krasznahorkai inte ut oss ur karaktärernas huvuden. Alla får de komma till tals utom möjligen då de där zombieliknande skarorna som står samlade runt valurn… förlåt, valutställningen och väntar på klartecken. Ingen är ju sådan efteråt.

Så det pratas och det pratas och det pratas, långa snirklande monologer som löper över sida efter sida utan punkt, hoppar från det ena ideologiska, filosofiska, astronomiska, lingvistiska, populistiska isflaket till det andra; man får känslan av att alla vet någonting som de inte vågar erkänna för sig själva, att historien (och Historien) är ett tunt gungfly som man trampa igenom om man inte fortsätter dividera (intressant ord) om hur stabilt det är. När våldet väl bryter ut (för det gör det ju, naturligtvis) går det så plötsligt, så fullständigt frånkopplat från allt att alla bara kan prata om varför just jag inte hade något med det att göra, jag stod för det andra, vad det nu är. Jag kan rättfärdiga allt jag gjort, låt mig bara först säga att, vilket förresten påminner mig om den gången då jag, och med ”jag” menar jag alltså utifrån min centrala plats i den kosmiska ordningens perfekta, ja, som Nietzsche sade, katastrofen som helt utan någon förskyllning, och med någon menar jag då specifikt min, drabbar –

”En katastrof! Javisst! Yttersta domen! Hästballe heller! Det är ni själva som är katastrofen, det är ni som är yttersta domen, ni nuddar ju inte ens vid marken där ni går, era sömngångare. Och jag kan se”, och han tog herr Nadabán i axlarna och ruskade om honom, ”att ni inte förstår ett ord av vad jag pratar om!!! För ni pratar inte, nej, ni ’viskar’ ni, eller ’exklamerar’, ni går inte bara omkring på gatan, utan ni ’skyndar febrigt’, och inte kliver ni in någonstans, utan ni, ni ’stiger över tröskeln’, ni fryser inte, eller svettas, utan ’skakar’ och ’vattnet forsar’ från er! Jag har inte hört ett normalt ord på flera timmar, för det enda ni kan är att gny hjälplöst och börja yra om yttersta domen när en huligan slår in fönstret hos er, ni är hjärnslöa allihop, som ligger där och krälar i gruset och bara stirrar och glor och mumlar ’Magi!’ ”

- slänger både historien och Krasznahorkai in när det någon gång börjar bli för bisarrt självförhärligande; romanen slutar aldrig samtidigt bygga upp sig själv och plocka sönder sig. Och som läsare applåderar man, sätt dit de där självupptagna teoretikerna som inte får något gjort, givetvis står de goda för lag och ordning, för det Vanliga Folket, för den tuffa kärleken som folket behöver när det blir för förvirrat. Ingen mänska blir väl för fan en bättre medborgare av filosofi, abstrakta tonskalor och översatt litteratur. Vi vill ha harmoni, vi vill höra låtar vi redan kan. Och då får vi förr eller senare det.

Motståndets melankoli är en zombieroman där ingen efteråt har varit zombie trots att gatorna är fulla med lik. Krasznahorkai är mästerlig; han skriver med stora skopor svart humor, intelligent och invecklat, men mynnar gång på gång ut i scener så drömska, vackra och fruktansvärda att jag inte vågar lägga ifrån mig den, för det finns något mörkt och krypande som inte kan sättas ord på därinne, och så fort man tittar åt något annat håll händer saker i den. Det har tagit 25 år för en svensk förläggare att få ut den; vänta inte lika länge med nästa. Nån jävla ordning får det ju vara.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2014-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-17 10:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5919

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?