Recension

: Pärlfiskaren
Pärlfiskaren Karin Erlandsson
2017
Schildts & Söderströms
10/10

Pärla med dragningskraft

Utgiven 2017
ISBN 9789515243393
Sidor 250
Illustratör Tuuli Toivola

Om författaren

Karin Erlandsson, f. 1978 bor i Mariehamn och är kulturredaktör på tidningen Nya Åland. Hennes bokutgivning omfattar dikter och skönlitteratur för både vuxna och barn. Vinnare av Runeberg Junior-priset 2018 och nominerad för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018.

Sök efter boken

Att simma är härligt. Det är härligt att dyka också.

När en berättelse tar mig ner i vattnen för att visa upp sagolika pärlor blir jag förstås fast. Berättelsens huvudperson, Miranda har ett mål framför sig. Hon ska bli den bästa pärlfiskaren i drottningriket. Alla ska minnas henne. Hon ska nämligen hitta ögonstenen – den viktigaste pärlan.

Jag får inte veta mycket om Miranda och jag finner det naturligt. Frihet är att inte ha något baktungt från förr att släpa på. Så är det också i vattnet. Lätthet. Solsken som strilar ner och lyser upp de fina pärlorna.

Violgröt med hindbär. Eller smör. Någon säger att både smör och hindbär är makalöst gott.

Sedan kommer hon. Den där pratiga flickan med kort hår. Hon pratar, pratar och pratar men tystnar om någon höjer handen. Hon heter Syrsa. Miranda ska lära henne att dyka, vilket medför en massa besvär. Visserligen är det trivsamt att ha någon vid sin sida när stjärnbilden Octopeia tappar en stjärna.

Vändningen kommer med en ton som överraskar mig. Sedan kommer ännu en vändning och minnen dyker upp av alla de livs levande människor som fått mig att skratta. Viljan att hålla fast vid dessa ögonblick. Glädjens viktlöshet. Förvåningen när ögonblicket försvunnit. Allt tänjs ut från spralligaste lycka till tårfylld saknad. Pärlfiskaren-fyren-Tuuli-Toivola

Författare och filmkonstnärer virvlar runt i en vattenström, och de som först dyker upp är Maurice Sendak och Astrid Lindgren. De utövar synnerligen väl konsten att träffa det skyddslösa hjärtat. I rummet där jag skriver lyssnar jag på filmmusiken till Blade Runner som komponerats av Vangelis. Viktlösheten är nödvändig men också dess motsats: att få slå rot i någon sorts gemenskap.

Jag anade aldrig att jag skulle översköljas av så många känslor i mötet med boken Pärlfiskaren. Jag anade aldrig att jag skulle uppleva det så svårt att berätta om boken för andra. Jag vill inte bryta förtrollningen.

Någon gång kanske jag lyckas samla mig igen. Det är den dagen jag klättrar upp på taket till trevåningshuset där jag bor för att titta ut över trädens smaragdkronor.

Lena Nöjd

Publicerad: 2018-04-10 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-09 15:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7308

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?