När jag såg att det kommit en tredje bok i Metro-serien, och bad att få recensera den, så trodde jag att jag hade läst och uppskattat de första två. Det visade sig vara om inte fake news, så åtminstone en något modifierad variant av sanningen. Det hade gått ett antal år sedan jag läste första boken i serien – Metro 2033, så jag bestämde mig för att läsa om både den och uppföljaren Metro 2034 för att få en uppdaterad bakgrund till Metro 2035. Det visade sig vara om inte ett sisyfosprojekt, så åtminstone något av en utmaning. För även om jag faktiskt hade läst och uppskattat seriens första del, så verkade det som att jag mest bara hade bläddrat lite i den andra utan att faktiskt få lust att läsa den. Och jag fick erfara att tre Metro-böcker i sträck är ganska mastig läsning.

Metro-serien är en postapokalyptisk berättelse som bygger på gamla sovjetiska myter, och på att moskva-metron är byggd för att klara av en kärnvapenattack – som ett enormt skyddsrum. Den är också ett typiskt – mycket vackert – sovjetiskt skrytbygge, fullt av enorma mosaiker med glada arbetare, kristallkronor och marmorhallar. Det är inte svårt att förstå hur en sån struktur – som då dessutom är kärnvapensäkrad – kan ge upphov till mytbildning, som myten om ett hemligt andra tunnelbanesystem – Metro 2, som är sammankopplat med regeringsbyggnaderna, med regeringsflygplatsen, och med en hemlig underjordisk stad. I Metro-universat har den stora kärnvapenkatastrofen faktiskt inträffat någon gång under det tidiga tvåtusentalet. Bara några tusental personer har överlevt, och de lever hopträngda i metron. Stationerna har utvecklats till små mininationer med kafkabyråkrati och machiavelliska despoter. Människorna lever på svamp och fläsk, från svampodlingar och grisfarmar i tunnlarna. Ytan är obeboelig, full av muterade monster och radioaktiv strålning. Av olika anledningar måste böckernas huvudpersoner korsa metron för att utföra viktiga uppdrag, och trygga dess framtid från yttre och inre hot.

I synnerhet i Metro 2033 framstår metron som oöverblickbar och skrämmande. Framför allt är tunnlarna fulla av sådant som är mystiskt och obegripligt, och man rör sig helst inte alls utanför stationerna.

Ingen vågade sig längre än 700 meter norrut i tunneln. Patrullerna åkte med dressinen fram till 500 meter, lyste upp gränsbarrikaden med en strålkastare, och så fort de förvissat sig om att det inte kom något skit krypande över avspärrningen skyndade de sig tillbaka. Till och med spanarna – erfarna män, före detta marinsoldater – gjorde halt vid 680 meter. De dolde cigarettglöden i handflatan och stirrade stint i sina mörkersikten. Sedan drog de sig tillbaka, tyst och långsamt, utan att släppa tunneln med blicken eller vända den ryggen.

För det händer besynnerliga saker i mörkret i tunnlarna. Människor som går genom en helt tom tunnel mellan två stationer kommer plötsligt inte fram på andra sidan. De lämnar kanske bara en blodpöl efter sig, eller försvinner spårlöst. Eller har inte längre förståndet i behåll. Och ingen vet vad som är sant och vad som bara är skrönor. Det finns rentav ett särskilt namn för rädslan som får grepp om den som vandrar genom tunnlarna: tunnelångest.

När man går igenom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som att faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick… Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen? Till slut blir anspänningen så outhärdlig att man inte står ut längre, man snurrar runt, blixtsnabbt, och viftar med ljusstrålen i det svarta – men ingen där. Tystnad… Tomhet… Allt verkar lugnt. Men medan man tittar bakåt, kisar in i mörkret tills ögonen värker, förtätas känslan på nytt av faran som närmar sig bakom ryggen, och återigen växer behovet av att vända sig om och och lysa med lampan i tunneln – är det någon där, har någon smugit sig fram, medan man tittade åt andra hållet… Och om igen…”

Den första boken präglas mycket av just den här tunnelångesten. Av rädslan för det okända. Den är inte utan brister, märker jag, när jag läser den med äldre och mer kritiska ögon än förra gången. Den lider av en svår brist på kvinnliga karaktärer, och den har en utpräglat rollspels- eller datorspelsartad struktur. Stationerna och tunnlarna blir som nivåer som ska klaras av, och varje nytt möte är med någon som på ett osannolikt sätt kan leda vår hjälte vidare till nästa steg. Men har man överseende med detta så är det en mörk och spännande roman som får en att vilja dra upp fötterna från golvet och tända en extra lampa när tunnelångesten sprider sig utanför bokens gränser.

Dess uppföljare Metro 2034 är inte lika linjärt berättad. Den är mer brutal, och tunnelångesten är mindre närvarande. Ändå finns det kvar klart mystiska element – det uppstår till exempel en strid med ett mardrömsmonster på en obebodd station, och kanske var det bara en hallucinogen gas som orsakade striden, men dess konsekvenser blir lika förödande för det.

I Metro 2035 har Artiom, hjälten i första och tredje boken, blivit van vid såväl tunnlarna som att vistas på ytan. Det mystiska och skrämmande har blivit vardag, och av oklar anledning har alla de farliga muterade monstren på ytan plötsligt försvunnit. Istället handlar den om människor, om politik och manipulation. För de olika stationsstaterna i Metron har nämligen emulerat de politiska system som fanns på ytan innan katastrofen. Det finns en rik och välmående union – Hansan – som gör profit på andras produkter genom att tillhandahålla en trygg och kontrollerad plats för affärer och varutransporter. Det finns ett kommunistiskt rike, ”röda linjen” som är lika korrupt som sin sovjetiska föregångare. Och det finns ett ”fjärde rike” av fascister vars främsta mål är att utrota ”degenererade”. En av deras ledare förklarar grunden i deras ideologi för Artiom:

Det är ju bara dumt att förfölja människor för att de råkar vara armenier eller judar. Noll effekt. Om en människa föds som jude, då kan man inte göra något åt den saken. /…/ Och genast blir han en skottavla, en fiende, och kommer aldrig att svära trohet. Men ryssen då, ska han få automatisk immunitet, eller? /…/ Behöver han inte längre frukta något? Absurt! Men degenerationer, det är en annan femma. Degenerationer måste man se upp med. Det räcker med en enda mutation. Du föds frisk, men en dag börjar en böld växa ut. Struma. Eller någon annan avvikelse. Kanske syns det inte med blotta ögat. Bara läkare kan avgöra. Och därför ska varenda jävel skaka av rädsla när man går till läkarundersökningen. /…/ Ingen ska någonsin känna sig säker. Aldrig. Hela livet måste man svara för sig, förstår du. Är det inte underbart, så säg?

Just den här typen av politisk cynism utgör grunden i Metro 2035, och Artioms drivkraft är att avslöja komplotterna, avsätta de korrupta ledarna, och befria folket i metron. Problemet är att metroinvånarna är lättledda och naiva, och inte särskilt intresserade av att lyssna på Artiom. Och ju längre den går, desto mer präglas boken av hans frustration och vanmakt. Och även jag som läsare blir alltmer frustrerad, och jag bryr mig mindre och mindre om Artiom och hans kamp för metrons invånare. För faktum är att han för all sin altruism och vilja att göra det rätta blir allt mindre sympatisk, och hänfaller gärna till självömkan. Han utsätts för grymheter hämtade ur koncentrationsläger, han bevittnar svek hämtade ur världspolitiken, och vartefter jag läser blir jag alltmer trött både på de stora avslöjandena och på Artiom själv. Han når peak mansbebis när en prostituerad kvinna tar hand om honom när han är strålskadad, misshandlad och sjuk, men han inte kan nöja sig med att hon sköter om honom, eller ens med att hon går med på att ligga med honom, utan också vill att hon ska smeka hans ego. (Artiom lämnar för övrigt sin fru på hemstationen utan att ens säga hejdå i de första kapitlen. Hon förstår honom nämligen inte.)

”Jag kan inte bara ligga här bredvid dig, bara så att du vet det. Har du sett dig själv i spegeln? Du är mycket vacker.”
”Sch.”
”Jag kan inte låtsas som ingenting.”
”Hm, har du sett dig i spegeln någon gång? Du borde inte ha lust till någonting nu. Snart har du inget hår kvar. Då kommer du att se ut som din Hunter, precis som du alltid har drömt om.”
”Blir du förälskad i mig då? Jag vill att du blir förälskad i mig.”
/…/
”Jag vill inte att du gör det med mig av medlidande… för att du tycker synd om mig. Du får inte ligga med mig bara för att jag tappar håret. Okej?”
”Visst, vi låter bli. Ärligt talat ser du inget vidare ut. Imorgon bitti rakar vi dig. God natt.”
”Vänta, inte så snabbt, kanske finns det någon annan anledning?”
”Till exempel?”
”Tja… eftersom det var så bra första gången vi gjorde det. Eftersom jag är snygg… eller kanske manlig?”

Jag nämnde ju att Metro-serien lider svår brist på kvinnliga karaktärer. Ironiskt nog finns det i början av Metro 2034 en passage som diskuterar hur svårt det är att skriva just kvinnliga karaktärer. Och ja, det märks att författaren tycker det, för de enda som finns är den oförstående hustrun, en och annan gammal tant, och så prostituerade. De sistnämnda omnämns för övrigt som ”vulgära, men avspända och fria jämfört med de tillknäppta kvinnorna på [Artioms hemstation] VNDCh.” Och medan jag läser himlar jag så hårt med ögonen att jag är rädd att de ska fastna i sina hålor.

Om jag ska koka ihop läsningen av de tre Metro-böckerna till någon slags sammanfattning blir det nog ungefär så här:

Metro 2033: Inte utan brister, men klart läsvärd.
Metro 2034: Tappat mycket av den mystik och diffusa obehagskänsla som var föregångarens styrka, men universat är komplext och intressant, och boken har absolut sin charm.
Metro 2035: Eviga tirader om korrupta politiska system. Gott om mänsklig dumhet och ondska, men dåligt med lösningar och ingen katarsis. Självömkande huvudperson.

Och läs inte alla tre i sträck.