När jag läser "Berättelse om det viktigaste" väntar jag bara på att atombomben ska slå i backen. Jevgenij Zamjatins kortnovell publicerades dock redan 1923, några decennier innan den riktiga smällen. Men för svenskar är han mer känd för "Vi". En dystopisk roman som fungerat som förebild för fler författare än bara George Orwells "1984".

Som en historiens symbol störtar en mörk och kall planet mot jorden. Tom på syre. Kvar finns bara en handfull människor som avslöjar att något fruktansvärt har hänt. På jorden följer vi ett inbördeskrig: soldater krigar mot upproriska bönder.
Det är ingen svallvåg av lustkänslor som sköljer över mig när jag läser "Berättelse om det viktigaste". Snarare en skräckblandad oro över en värld som betraktas från ett teleskop. Under ytan vilar en spänd förväntan, en föraning om att världen håller på att rämna.

Givetvis måste man ha första världskriget och Sovjetunionens inre oroligheter i början av seklet i åtanke. Jag tycker att blandningen mellan kaos, krig och kärlek står sig än idag. Det finns liksom ingen speciell miljö som knyter berättelsen till förra seklets början. Fast jag vill ändå inte påstå att det är science fiction.

Zamjatin berättelse utspelar sig på ett fåtal sidor. Och texten är verkligen koncentrerad till den grad att jag inte skulle orka med en sida till. Egentligen är det år av historia som pressats in i en kort sekund. Det är en implosion, ett svart hål. Frågan är vad historien tillför oss ca. 80 år senare? Kanske är det bara den obeskrivliga oron och känslan av att allt håller på att barka åt helvete och att det är vi själva som låter det hända. Utan någon alludering på religiösa undergångsberättelser.