Det har blivit tradition att flera av vårens debutanter presenteras på Stockholmsterassen på Kulturhusets tak. (Höstdebutanterna brukar presenteras inomhus, i värmen…) Trots att vi i publiken kunde linda in oss i syntetiska babyblå filtar var det svårt att hålla värmen. Eva Beckman föreslog att vi skulle tänka oss att vi var på festival. (Skulle det sätta mer stämning på kylan?)
Vad är det då som får en att trotsa vädret och huttrande stanna kvar?

Jo, det är underhållande att iaktta de som passerat nålsögat och som nu kan kalla sig författare.
Vem svarar långt på korta frågor? Vem svarar kort på långa frågor? Vem håller sig till ämnet, vem svävar ut?

Eva Beckman, som presenterade alla, konstaterade att det den här gången varit svårt att hitta något mönster, något som förenar vårens debutanter mer än att de faktiskt råkar debutera vid samma tid. Deras böcker utspelar sig i dåtid, nutid, framtid och på mycket olika platser.

Jennie Dielemans ”Tackar som frågar” har kallats en feelgood historia från förorten, närmare bestämt Fisksätra. Hon snackade om att hon var trött på attityden att det skulle finnas en viss typ av offerroll utanför tullarna.

Tony Elgenstiernas ”Kvinnor i nöd” handlar om två unga killar som söker brevvänner (tjejer) i Starlet. Han berättade att han själv skriver mycket brev och att med mejl kan man ju skriva brev konstant…

Ann Granhammers ”Den indianska krassens blickande” handlar om Linnés dotter, hennes liv och sexualitet.

Marcus Gustafssons ”En överlevnadsdagbok” har något så ovanligt som en tiger i huvudrollen. En tiger som tycks vara ganska mänsklig i sina funderingar. En uppstoppad tiger på museum hade väckt idén att skriva på detta sätt. Kontrasten som uppstod när tigern fråntagits allt det vilda.

Martin Engbergs ”Tecknen runt huset” är en novellsamling utan något uttalat budskap, men där berättandet tagit utgångspunkt i samtiden och där det att leva under hot / i en oviss tillvaro kan vara igenkännbart.

I Ida Lindes ”Maskinflickans testamente” kretsar mycket kring döden, rädslan för döden, att absolut inte vilja dö… Fotboll tar även en del plats i denna diktsamling.

Fabian Kastners ”Oneirine” skapade debatt för att han har citerat utan att ange sina källor. Samplande är knappast någon ny teknik, men en litteraturprofessor tyckte till och med att hela upplagan borde dras in!

Henrik Nilssons ”Nätterna Verónica” är en novellsamling där staden Lissabon finns närvarande och som handlar om människor som inte vet vad som fattas i deras liv.

Sara Gordans ”En barnberättelse” presenterar inga säkra händelser, utan möjligheter till händelser. Sara beskrev sitt skrivande som att hon försökte gå bakom ryggen på sig själv. Hon ville bort från det metaforiska språket, det symboliska…

Pär Östlings ”Vi faller” handlar om en familjs resa före och efter en svår händelse. Han har själv kallat det magisk traktorrealism.

Susanna Alakoski har i ”Svinalängorna” velat skriva om människor som belastar samhället, människor som skadar varandra. Hon värjer sig mot etiketten arbetarförfattare, även om hon håller med om att boken har ett klassperspektiv.

Alla läste utdrag ur sina böcker – smakprov som jag funderar över på vägen hem, fast besluten att läsa de böcker jag ännu inte betat av.