Jonas Thente är arg. I Dagens Nyheter 2016-11-10 menar han att: ”Västvärlden har spruckit på mitten”. Och detta har skett utan förvarning från våra samtida skönlitterära författare. Thente tycker sig ha identifierat en ”mysbubbla” där författare, läsare och kritiker knarkar relationsromaner medan arga vita män (!) i rask takt knuffar världen rakt in i apokalypsen. Men tvärtemot vad Thente påstår ägnar sig många författare framgångsrikt åt att analysera och kritisera vår tid, samtidigt som de förutspår framtiden. Enbart det senaste året har jag själv recenserat ett flertal sådana verk. Här är tre av de bästa:

1. The heart goes last (2015) av Margaret Atwood. En skruvad satir som utspelar sig i en nära framtid där fattigdom och hopplöshet sprider ut sig i spåren av finanskris och nedlagda företag. Som tur är har marknaden en lösning på problemen. Ett eget hem och ett fast jobb i utbyte mot fängelsevistelse och samhällstjänst varannan månad.

2.  Begravd jätte (2016) av Kazuo Ishiguro. Riddare, drakar och ett krig som hotar att blossa upp igen mellan britter och saxar. Ishiguros historiska fantasyepos har mycket att säga om samtiden. Bör vi sträva efter glömska, låtsas som om ingenting har hänt eller är kampen för sanning nödvändig och vedergällningen därmed oundviklig?

3.  Vi (2015) av Jevgenij Zamjatin. I Den Enda Staten kan medborgarna njuta av materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Men de kan inte längre älska, skriva och leva som de vill. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Okej. Den här dystopiska skildringen kom ut i original redan 1924. Men det tål att påpekas att vi kan hitta smarta analyser av vår egen tid i gamla klassiker.

Thente säger sig knappt ha hittat några ”antydningar om att Västerlandet som vi känner det håller på att störta samman” i de tre senaste årens skönlitterära utgivning. Han måste ha letat väldigt dåligt. Eller på fel ställe. Det borde exempelvis vara svårt att missa den lavin av dystopiska skildringar som har följt på  Hungerspelen avSuzanne Collins. Den här sortens skönlitteratur som diskuterar frågor som klassamhället, makt och motstånd har hittat många vuxna läsare, även om den från början riktade sig till tonåringar.

Jag förstår att Thente är arg. Tillståndet i världen just nu kan få vem som helst att tappa humöret. Men han borde rikta sin ilska åt ett annat håll. Skönlitteraturen gör fortfarande sitt jobb.