Recension

: Begravd jätte
Begravd jätte Kazuo Ishiguro
2016
Wahlström & Widstrand
7/10

Ishiguro om vägen till försoning

Utgiven 2016
ISBN 9789146226659
Sidor 336
Orginaltitel Buried Giant
Översättare Rose-Marie Nielsen
Först utgiven 2015

Om författaren

Fotograf: Jane Bown

Kazuo Ishiguro är född i Nagasaki i Japan 1954, men uppvuxen och bosatt i England. Hans romaner finns översatta till en mängd språk. Mest känd är han för Återstoden av dagen (1989), som också filmatiserats. På svenska finns också Berg i fjärran (1982), Konstnär i den flytande världen (1886), Den otröstade (1995), Vi som var föräldralösa (2000) och Never let me go (2005).

Sök efter boken

När jag upptäcker att handlingen i Kazuo Ishiguros roman Begravd jätte knyter an till Artursagan blir jag förtjust. Under några år i slutet av 80-talet läste jag det mesta som gick att komma över i ämnet. Nyfikenheten väcktes av fantasyromanen Avalons dimmor, skriven av Marion Zimmer Bradley, som återberättar legenden om kung Artur och hans riddare ur ett kvinnligt perspektiv. Den skildrar också hur den keltiska religionen trängs undan av kristendomen. Berättelsen som återges av den keltiska prästinnan Morgaine, sedermera Arturs halvsyster, fascinerade mig så mycket att jag ägnade två semesterveckor åt att söka upp några av de platser i England som förknippas med legenden. Just den sommaren var det engelska landskapet ovanligt dimfritt men de dramatiska klipporna vid slottet Tintagel och de suggestiva kyrkoruinerna i Glastonbury, enligt somliga det forntida Avalon där kung Artur begravdes, gjorde ändå ett starkt intryck.

Dimmorna som omger Avalon i Marion Zimmer Bradleys roman fungerar till en början som ett skydd mot obehöriga besökare, men blir med tiden allt mer ogenomträngliga även för de mest kraftfulla prästinnorna. Dimman illustrerar också på ett metaforiskt plan hur den keltiska kulturen och religionen tappar i betydelse gentemot kristendomen och glider bort ur människornas medvetande. Kazuo Ishiguro använder sig av dimman på ett liknande sätt i Begravd jätte. Den är både en fysisk närvaro i landskapet och en symbolisk bild av hur människornas förmåga att minnas stadigt blir sämre.

Axl och hans fru Beatrice börjar bli gamla. De bestämmer sig för att det är dags att lämna byn och återförenas med sin son, trots att de inte längre minns vart han har tagit vägen eller hur de ska ta sig dit. Det är Beatrice som leder färden under långa stycken och den uppmärksamma läsaren kommer att hitta fler referenser än så till Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Begravd jätte är en roman med många bottnar, precis som Thomas Eklund på dagensbok påpekar i sin recension av den engelska utgåvan förra året. Kazuo Ishiguro har slösat med allusioner och symboler på ett sätt som oftast bidrar till en rik läsupplevelse, bara ibland blir berättelsen överlastad och de många möjligheterna att tolka texten tröttande.

Axl och Beatrice reser igenom ett England där freden mellan britter och saxar tycks bli allt bräckligare i takt med att de monster som döljer sig i dimman blir allt mer aggressiva. På klassiskt fantasymanér får paret snart sällskap av andra karaktärer och resan börjar ta formen av ett uppdrag; att ta reda på vad som orsakar dimman som tagit ifrån människorna deras minnen. Bland gruppens medlemmar finns de som önskar att minnena ska återvända, även om detta skulle kunna innebära att kriget återigen blossade upp, och de som säger sig kämpa för att bevara glömskans status quo och därmed freden.

Dåraktigt, sir. Hur skulle gamla sår kunna läka medan maskarna krälar i sådant överflöd? Eller freden råda för evigt om den grundas på dråp och trollkonster? Jag ser hur fromt ni önskar att era gamla fasor ska smulas sönder till stoft. Ändå väntar de som vita ben i jorden på att människor ska gräva upp dem.

Bör vi sträva efter glömska, låtsas som om ingenting har hänt eller är kampen för sanning nödvändig och vedergällning oundviklig? Kazuo Ishiguro ställer i Begravd jätte dessa två förhållningssätt mot varandra men han presenterar också en tredje möjlighet. Minnena som återvänder till Axl och Beatrice är inte enbart ljusa. Även i deras historia finns svek och förluster. Men tack vare kärleken som vuxit sig stark under ett helt liv tillsammans finns det, trots att sanningen avslöjats, kanske också utrymme för förlåtelsen.

Kazuo Ishiguros roman får mig att tänka på en annan viktig bok som kom ut i våras. De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna är resultatet av ett vitboksprojekt som syftar till att redovisa de kränkningar och oförrätter som Svenska kyrkan gjort sig skyldig till. Projektet presenteras som ett första steg på väg mot en ökad förståelse och kanske så småningom också en försoning. Jag hoppas att en sådan fredlig försoning, som bygger på återupprättandet av minnen, är möjlig både här i Sverige och på andra platser runt om i världen där minoriteter och andra förtryckta folkgrupper rättmätigt kräver upprättelse. För vem vet annars vad som händer?

Vi måste hoppas att Gud ännu kan finna ett sätt att bevara banden mellan våra folk, trots att traditioner och misstänksamhet alltid har skilt oss åt. Vem vet vad som händer när snabbtungade män får uråldriga misshälligheter att rimma med en nyfödd längtan efter land och erövringar.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-16 20:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6625

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?