För mig är läsning till mycket stor del förknippat med verklighetsflykt. Jag läser mest och helst om andra världar och andra tider. Men nånstans utanför min snäva läsning har jag ändå snappat upp att det finns en ny och tydligen spännande svensk arbetarlitteratur där diktsamlingar om köksarbete och kortromaner om bilparkering får en hel del uppskattning och spaltutrymme. Eftersom jag helst inte vill bli påmind om mitt dagliga sisyfosarbete, den elektroniska stämpelklockan och andra av vardagens nedbrytningsmoment, så har jag inte läst några av dessa.

Nu har jag dock faktiskt gett mig i kast med en bok som jag tror kan samsas med dessa tidigare nämnda arbetarböcker. Kanske måste jag vidga mina läsvanor en smula, för jag tyckte att den här samlingen av Henrik Johanssons noveller och dikter var utmärkt.

Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse handlar till stor del om en bagerifabrik, dess anställda och den nära förestående nedläggningen av verksamheten. Beskrivningen av allt detta sker dock på en hel del oväntade sätt, magisk realism kan passa in som beskrivning av vissa partier. En del av texten är mycket välskrivna korta noveller som håller sig inom ramarna för vad som kallas verklighet, sen kommer plötslig en inverterad Kafka. En mjölbagge förvandlas till en bageriarbetare. I en annan novell är huvudpersonen död, men förväntas ändå arbeta.

 Jag låg i min kista, men två bankirer grävde upp mig. De sa att de hade höjt räntorna efter min död och att jag nu var skyldig dem pengar. De sa att politikerna hade förlängt pensionsåldern till fem år efter döden och Medlingsinstitutet har sänkt lönerna till två meter under jorden.

När man är död älskar man övertid och snortar arbetslinjen till frukost!

Den lilla sagan ”Burger Princess” skulle ha platsat i Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, jag tyckte den var förträfflig och det kändes som om slutet var lyckligt, även om jag inte förstår vad hon skulle med prinsen till.

Novellen ”Expedition Federley” handlar om olika sätt att sälja sin själ i denna köparens och dokusåpans tidevarv. Den var ledsam men trovärdig trots sina fantasikrumbukter.

Sen finns det några fina dikter om familjehistoria, statarliv och fattigdom som trots sin ordknapphet var både talande och rörande.

Boken är på lite drygt 130 sidor men innehåller massor av spännande läsning. Har man erfarenhet av de lägre klassade formerna av arbete, osäkra förhållanden och arbetsförmedlingen/förnedringen så finns det mycket att känna igen sig i även i de mer surrealistiska styckena. Har man inte det kanske man kan läsa det hela som fantasy. Jag har svårt att tro att arbetarlitteratur någonsin kommer att fungera som ögonöppnare för nån av arbetslinjens försvarare, men för de som vill mura igen sagda ögon med nävarna så kan texterna fungera som pysventil när trycket blir för högt.

Johanssons stil är lätt och vältrimmad, språkligt är det ett nöje att läsa både hans noveller och hans dikter. Fast ibland blir det svårt att hålla i boken när jag samtidigt knyter nävarna i igenkänningsraseri, eller skrockar så boken hoppar åt de ibland mycket roliga formuleringarna.

Jag rekommenderar verkligen en genomläsning och en plats i bokhyllan. För den bättre bemedlade medelklassens läsecirklar så kan det bli höstens mysrysare. Mycket att diskutera finns det här.