Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789186437336 |
Sidor | 400 |
Orginaltitel | Метро 2034 |
Översättare | Ola Wallin |
Först utgiven | 2010 |
Handlingen i Metro 2034 är baserad på samma postapokalyptiska scenario som i den tidigare boken, Metro 2033 som gavs ut för något år sedan. I korthet har världen gått under i ett förödande atomkrig och de sista mänskliga överlevarna klamrar sig fast nere i Moskvas tunnelbana för att undgå radioaktiviteten och vilddjuren som överlevt på markytan.
Men där Metro 2033 blandade in en stor mängd science fiction, aliens, med mera, så är Metro 2034 mer renodlad skräck eller thriller. Någonting okänt har hänt på en av stationerna och förbindelsen är bruten någonstans mellan Sevastopolskaja (där huvudpersonen Hunter dykt upp efter sitt tidigare försvinnande i föregående bok) och Tulskaja, stationen som är ”Hansans” närmaste förbindelse mellan den livsviktiga ringlinjen och Sevastopolskaja. Inga meddelanden kommer igenom, inga förnödenheter, inga människor. Hunter ger sig tillsammans med en virrig gamling ut på jakt efter svar på vad som hänt och har inga planer på att stoppa för något som helst för att finna det.
Innan jag fick boken hade jag ganska låga förväntningar på den, jag hade hört rykten från andra som läst den engelska utgåvan att den inte skulle vara speciellt bra. Jag hade svårt att föreställa mig hur en uppföljare, även en fristående sådan, skulle kunna bygga vidare på den historia som avslutades ganska effektivt i Metro 2033, men mina förväntningar kom helt på skam: handlingen är medryckande och intensiv, tempot är högt med mycket action, ibland såpass högt att det är svårt att helt få med sig alla detaljer om vem, vad och varför, speciellt i de avslutande kapitlen. Att författaren tonat ned science fiction-biten till förmån för lite mer realistisk (om man får lov att kalla det så) och jordnära undergångsdramatik passar mig alldeles utmärkt.
Metro 2034 är helt enkelt väldigt spännande, och det enda jag egentligen har svårt för är att försöka navigera rätt i var personerna befinner sig på den stationskarta som förlaget så lägligt tryckt på omslagets insida. Men det är en ren petitess, man behöver egentligen inte veta var de befinner sig, det bara förhöjer läsningen ytterligare en smula. Det är för övrigt inte nödvändigt att ha läst den första boken före denna, men det underlättar förståelsen av situationen.
Publicerad: 2011-09-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-01 21:45
2 kommentarer
Ah! Nu blev jag ännu mer sugen på att läsa uppföljaren också! Tack för en god recension.
#
Inte lika bra som ettan, men hyffsad endå.
#
Kommentera eller pinga (trackback).