Joshua Ferris gjorde 2007 braksuccé med sin debut Så fick vi se slutet. Nu, fyra år senare, kommer hans andra roman: The Unnamed, som på svenska har fått titeln Tillståndet. En mycket passande översättning eftersom romanen – inte bara kretsar kring, utan mer eller mindre hela tiden befinner sig mitt i toppadvokaten Tim Farnsworths mentala tillstånd. En sjukdom utan namn och som inte går att bota och som slår till när Tim minst anar det.
 
Plötsligt, utan förvarning, reser sig den sympatiska kollegan, kärleksfulle maken och ömme fadern upp och går rakt ut på New Yorks gator. Han fortsätter gå tills han kollapsar och hämtas upp av sin lojala fru – Jane – som alltid står beredd att rycka ut till sin makes räddning. För att bemästra dessa oförklarliga impulser prövar Tim (uppbackad av sin fru) det mesta som den moderna sjukvården har att erbjuda. Men varken pyskoanalys eller olika dieter baserade på morotsjuice fungerar. Tim får återfall på återfall; han kan inte kontrollera sina lemmar som oförtröttligt för honom framåt tills han rasar ihop – alltid lite mera tilltufsad, frostskadad och blåslagen.

Det handlar alltså om kampen och relationen mellan kropp och medvetande; en strid som rider romanens sidor likt en svallvåg. Jane plågas av klimakteriebesvär, dottern Beckas tonårskropp sväller över alla breddar och Tim själv, en mekaniskt vandrande vålnad, är ständigt vilse. Så väl i sig själv som i Manhattans bullrande storstadsdjungel. Men det handlar också om blod och död och en osviklig förmåga att hålla fast vid allt vad mänskligt liv kan tänkas representera. Även om det mest är en samling begrepp och föreställningar, spirar det ändå ett hopp. Kanske är vi något mer än primitiva djur eller mekaniska maskiner. Men människan som skapelsens krona? Den stjärnan dalar och falnar rejält i takt med att Tims promenader blir allt längre och allt mer surrealistiska.

Det är en kall, frusen och död tillvaro som Ferris beskriver. Visst finns här en vilja att ta kontrollen och få makt över sitt eget väsen, men här finns också en längtan bort. Frågan är bara till vad? Knappast till ett bättre liv eller till det som finns bortom bergen. Inte ens den mytomspunna vägen – The Road – har något lockande skimmer över sig. Denna klassiska romantiska metafor, som så många poeter, författare och musiker har besjungit sin hatkärlek till, ter sig snarare som något slags rått och dimmigt ingenmansland.

Tillståndet hade kunnat vara en riktigt bra bok. För skriva, det kan Joshua Ferris. Det råder inget tvivel om saken. Men tyvärr är upplägget intressantare än själv historien. Det verkar som om Ferris, precis som sina karaktärer, har velat kontrollera för mycket. Texten får sällan chans att andas fritt. och det är synd, för när den gör det, då är det som bäst. Vid några tillfällen är det ren och skär njutning, om än på något slags perverst, sadomasochistiskt sätt. Vidsträckta stycken, nakna meningar eller ord så precisa och exakta – det bländar så att det gör ont. En smärta som jag, när boken är slutläst, har glömt. Jag minns bara att jag hade tråkigt.