Livet är inte så lätt för huvudpersonerna i Willy Vlautins roman De fria.

Värst är det kanske för Leroy som ligger i koma efter ett misslyckat självmordsförsök han utfört i ett ögonblick av klarsyn. Han har levt som i dimma de senaste sju åren, ända sedan han blev allvarligt sårad under tjänstgöring i Irak. Hans undermedvetna flyr in i ett dystopiskt scenario där människor, stigmatiserade med ”märket”, jagas upp och dödas av ett medborgargarde vid namn De fria. I sin fantasi flyr Leroy och hans märkta flickvän Jeanette tillsammans till Kanada för att undkomma, men situationen blir värre och värre i takt med att Leroys tillstånd i den verkliga världen blir allt sämre.

På samma sjukhus jobbar Pauline som sjuksköterska. Hon engagerar sig alltför hårt och dessutom med tveksamt resultat i en flicka som rymt hemifrån och hamnat i slang med ett gäng missbrukare som utnyttjar henne. Samtidigt sköter hon om sin psykiskt sjuke far vars nedvärderande kommentarer under uppväxten kommit att prägla hennes förhållande till alla män.

Freddie har det inte heller så kul. Han jobbar dygnet runt, dels på det gruppboende där Leroy befann sig innan han hamnade på sjukhuset, dels i en färgaffär där ägarens enda insats är att han stolpar in på kontoret någon timme varje dag för att äta lunch och lyssna på en radiopredikant. Freddie dignar under ett ekonomiskt ok bestående av underhåll, sjukhusräkningar för en dotter med missbildad höft och ett sista försök behålla det ärvda huset.

Allt verkar hopplöst. Någon frihet att tala om är det nästan ingen som åtnjuter. Omväxlande följer vi de tre karaktärernas försök att hantera sina liv. Och även om oddsen verkar vara emot dem och trots graden av sina egna problem har de alla resning, värdighet och en förmåga att visa medmänsklighet. Det ligger ingen kalkylering bakom denna altruism men det är ändå det som blir deras egen räddning, som får dem att stå ur och sträva vidare.

Det kan låta som att det ligger något naivt i detta och att berättelsen är odramatisk. Så är det inte. Det är hårt och djävligt och kämpigt. Samhället bidrar inte med något, tvärtom. Människorna i huvudpersonernas omgivning kanske inte alltid medvetet går in för att jävlas, men effekten av deras obetänksamhet och egoism drabbar dem alla.

Freddies och Paulines vandringar genom sina egna skärseldar kan jag dock tycka har något påfrestande stoiskt och självuppoffrande över sig i längden. Det är snarare Leroys dystopiska berättelse som har mest inneboende dynamik. Men trots bristen på verklig frihet och det blinda våldet som Leroy och flickvännen Jeanette utsätts för, så visar det sig att det ändå är kärleken som binder ihop livet till något meningsfullt.

Jag försökte ta livet av mig så att jag kunde få dö med klarhet, inre klarhet. Men naturligtvis misslyckades jag. Det tog lång tid för mig att inse varför jag hade misslyckats, men nu fattar jag att det inte var meningen att jag skulle dö förrän jag hade träffat dig igen. Förrän jag var tillsammans med dig igen. För jag kanske försvinner in i dig när jag dör. Jag kommer att finnas inuti dig. Nu är jag nästan säker på att det är så det fungerar.

Det faktum att Willy Vlautin är singer-songwriter och leder altcountry-bandet Richmond Fontaine samtidigt som han har en framgångsrik författarkarriär gör det lätt att tänka sig huvudpersonerna som karaktärer i en country-sång. Vi befinner oss ju i det vidsträckta småstadsamerika som socialt och kulturellt befinner sig på samma avstånd från politikens och ekonomins maktcentra som månen geografiskt sett ligger från New York. Här går det inte att köpa sig fri eller fuska sig genom livet med hjälp av cynism och ironi.

De fria är hans fjärde roman och har nu alltså kommit ut i svensk översättning av Martin Uggla på Bakhåll. Även hans tre tidigare romaner finns översatta och går att få tag på: Motellivet (2011), Norrut (2012) och Lean on Pete (2013).