Old Possum’s Book of Practical Cats är förmodligen världens mest berömda kattlyrik. Orsakerna framför andra till detta är två: det faktum att boken legat till grund för Andrew Lloyd Webbers succémusikal Cats och det faktum att författaren till denna förtjusande bagatell är ingen mindre än modernisten och Nobelpristagaren T S Eliot.

Normalt sett skulle jag hävda att en text ska läsas fristående från sin författare, men just här är det extra skoj att författaren är just den han är. Eliots enorma språkkänsla som ofta annars är så tuktad får plötsligt fritt lekutlopp utan andra pretentioner än att underhålla vänkretsen. Man kan riktigt se för sig den store modernisten sitta och fnissa över en kopp te med sina knasiga katter.

Det påstås ju att alla människor kan delas in i antingen hund- eller kattmänniskor. Eliot är definitivt kattmänniska. Det märks inte minst när hundarna kommer in i bilden, som i ”The Awfull Battle of the Pekes and the Pollicles” där vovvarnas tröttsamma refräng går ”Bark bark bark bark/ Bark bark BARK BARK”. Men hundarna skäller mer än de bits och är pinsamt lättskrämda och lättflirtade.

The usual Dog about the Town
Is much inclined to play the clown,
And far from showing too much pride
Is frequently undignified.
He’s very easily taken in -
Just chuck him underneath the chin
Or slap his back or shake his paw,
And he will gambol and guffaw.
He’s such an easy-going lout,
He’ll answer any hail or shout.

Katterna å sin sida är ett betydligt mer nyanserat gäng – även om skurkarktiga livsnjutare är i viss majoritet. Bustopher Jones glider runt bland stadens krogar medan jelliclekattorna håller bal i månens sken. Teaterkatten Gus skrävlar om sina gamla glansdagar, Mungojerrie och Rumpelteazer ställer till otyg och Rum Tum Tugger är alltid på fel sida av varendaste dörr.

Eliot blandar vilt katt- och människoegenskaper och -villkor. Mysteriekatten Macavity stjäl lika gärna mjölk ur skafferiet som hemliga dokument. Gumbiekatten Jennyanydots favoritsysselsättning på dagarna är helt enkelt att sitta still – men när husets människor gått och lagt sig har hon ett fasligt bestyr med att lära mössen hyfs och näringslära och organisera kackerlackornas scoutförband.

Som en katternas ambassadör lär oss Eliot hur man tilltalar och umgås med en katt. Allra mest charmarande är han i inledningsdikten ”The Naming of Cats”. En katt – det är viktigt – behöver tre olika namn. Ett vardagligt, att användas inom familjen, och ett riktigt originellt och specifikt. Och så ett sista namn som är så hemligt att bara katten själv vet om det. Men ser du en katt som sitter och lurar och klurar på något – ja, då är det garanterat på detta sista, i Britt G Hallqvists finurliga svenska översättning, ”nattliga, kattliga, evigt ofattliga, allra förtegnaste, egnaste namn”.