Mest av allt i hela världen
vill Gordon ha en hund.
Som viftar på svansen när han kommer hem.
Som har en mjuk päls där han kan gosa in näsan.
Som bara är hans.
Men det går inte. För Gordons pappa
är allergisk, säger han.
Till och med kaniner.
Till och med mot grisar.
Till och med mot, ja ni fattar.
Djur.

Byt ut Gordon mot mig som barn så får ni min barndom. Min allra högsta önskan var också en egen hund men liksom Gordons pappa var min farsa allergisk. Till och med mot fiskmat! Jag hade en tjock bok som hette All världens hundar som jag ofta bläddrade i, tittade på bilder och läste om de olika raserna. Skrev listor på vilka hundraser jag gillade bäst grundat på både utseende och lynne.

Tillbaka till Gordon och hans längtan efter en jycke. Han och hans bästa kompis Aina brukar plinga på hos folk och fråga om de får gå ut med deras hundar. Den här dagen är det Luffes tur. Han blir alltid så studsig och uppspelt när de kommer. Matten bjuder på kakor och kallar Luffe för hennes GULLIPLUTT.

Aina och Gordon tar Luffe till lekparken. Där nosar han runt, rullar under gungorna, gräver i sandlådan. Han verkar lite rädd för rutschkanan, men åker ändå. Kanske för att han blir puttad? Luffe är så gullig när han far runt på sina små ben. Men han är ganska dålig på kurragömma även om han tycker att det är jättekul.

Gordon och Aina gosar och kliar på Luffe. Inte kan han få så här mycket gos hemma resonerar de. Kanske ska de behålla honom? Men inte kan man väl stjäla någons hund? Även om man längtat efter en hur länge som helst? Eller? Men de gör det. Luffe kan bo i Ainas garage kommer de på. Spontant och i farten. Där inreder de Luffes nya hem. Det ska bli mycket finare än Luffes gamla hem.

”Det här är världens bästa dag”, säger Aina.
”Tycker jag också”, säger Gordon.
Men rösterna ekar konstigt i garaget
och plötsligt släcks ljuset.
”Det blir så ibland”, säger Aina lugnt.
”Men jag har ficklampa.”
Hon lyser Luffe i ansiktet.
Vad ledsen han ser ut.

Kommer Luffe att vänja sig eller är allt det här väldigt fel?

Hundtjuvarna är en historia om hundlängtan och ansvar. Får man ta en hund till sin egen trots att den egentligen bor hos någon annan? Det handlar också om att kunna läsa av en annan varelse. Varför ylar Luffe så högt och varför verkar han inte trivas i sitt nya hem i garaget? Här finns mycket att diskutera kring med de barn man läser boken tillsammans med.

Marcus-Gunnar Petterssons illustrationer är i fin harmoni med texten. Det är mycket samspel mellan karaktärerna som uttrycks i kroppsspråk och blickar. Det finns många spännande detaljer att titta på och diskutera tillsammans. Det är yvigt tecknat med en noggrann hand. Bilderna står inte still utan de rör sig mot läsarna.

Sammantaget så tycker jag att Hundtjuvarna är en stark berättelse. Jag tror att många kan känna igen sig i önskan om ett husdjur. En mjuk päls att famna och en varm varelse att bli vän med. Och vet ni, när jag var trettio år fick jag min alldeles egna sammetshund. Han hette Elvis och i hans ögon såg jag stjärnhimlar jag inte visste fanns.