Recension

: Ett litet snedsprång
Ett litet snedsprång Denise Rudberg
2010
Norstedts
8/10

Trevlig spänning som ger mersmak

Utgiven 2010
ISBN 9789113025438
Sidor 432

Om författaren

deniserudberg
Foto: Christopher Hunt
Denise Rudberg är född 1971 och uppvuxen i Stockholm, där hon bor med sina två barn och sambo. Hon har studerat film och dramaturgi i New York. Denise är författare och krönikör och medverkar regelbundet i SVT:s kulturpanel. Våren 2015 medverkade hon i SVT:s programserie ”Deckarna”.

Sök efter boken

Det har skrivits spaltmeter om den här boken och om Denise Rudbergs nya genre ”Elegant Crime”. Jag blir inte klok på om skribenterna menar att genren är ny för författaren eller att hon skulle ha skapat den (om det senare är fallet vill jag försynt protestera och säga att kriminalhistorier i elegant överklassmiljö på intet sätt är något nytt under solen, tänk bara på Agatha Christie och Ian Fleming, bara för att nämna några). Hur det än ligger till med den saken vill jag som läsare och recensent önska Denise Rudberg välkommen till deckargenren!

I intervjuer har man kunnat läsa om författarens vånda över att byta genre, men hon har ju gjort det på helt rätt sätt. Rudberg har tagit med sina bästa sidor som chick lit-författare (drivet i berättelsen, förmågan att skapa karaktärer som läsaren tar till sitt hjärta och de rika miljöbeskrivningarna) och lämnat kvar sina svagaste sidor. Ett exempel är dialogen, som är mycket bättre än i hennes tidigare alster. Ingen hade nog förväntat sig att Denise Rudbergs deckardebut skulle innehålla långa och ingående beskrivningar av det polisiära arbetet. Därför blir det heller inget frossande i obduktioner och liknande. Personligen tycker jag att det är skönt att slippa läsa om eländet. Ofta känns det som om många deckarförfattare snöar in sig på sådant bara för att briljera med sina kunskaper, i stället för att det faktiskt för historien framåt. Författaren visar att man kan skriva spännande utan att äckla eller chockera läsaren.

Det absolut bästa med boken är dock romanfigurerna. Jag vet inte hur hon gör det, men författaren har en kuslig förmåga att blåsa liv i sina karaktärer, så att de nästan hoppar ut ur sidorna. Den nyblivna änkan och femtioplussaren Marianne Jidhoff är omöjlig att inte tycka om. Hon har hela sitt yrkesverksamma liv varit kvinnan bakom mannen, i det här fallet den beryktade riksåklagaren Hans Larson. Efter att ha vårdat sin otrogne och obotligt sjuke man ända fram till slutet är det nu hennes tur att stå på egna ben. Och det gör hon med den äran. Boken börjar med att hon motvilligt tackar ja till att gå tillbaka till sitt arbete som åklagarsekreterare efter en längre tids tjänstledighet. Hon är ju rik och skulle inte behöva jobba en dag till i sitt liv. Men åklagarämbetet tampas med att information läcker ut och Marianne är den enda hennes chef kan lita på. Snart lär hon även känna den luttrade utredaren Torsten Ehn. De är på många sätt varandras motsatser (åtminstone vad gäller klasstillhörighet), men finner varandra.

Det här är Mariannes resa, lika mycket som en deckare. I bokens början är hon ganska stukad av livet, men en makeover, ett ragg och några nya bekantskaper senare är hon på topp. I slutändan är det faktiskt hennes analytiska förmåga som knäcker fallet.

Parallellt med Marianne får vi följa Paula Steen, som lever i ett olyckligt äktenskap. Hon får mystiska sms från en anonym avsändare och har ofta känslan av att någon betraktar henne. När hon får panik för att någon har varit inne i huset anklagar hennes känslokalle make henne för att vara paranoid. Som läsare vet man bättre och sitter hela tiden på helspänn. Boken är spännande och omöjlig att lägga ifrån sig.

Deckargåtan i sig följer mallen och motivet känns inte särskilt nytänkande. Men vad gör väl det när boken är så himla bra? Jag undrar bara när del två kommer. När, när, när?

Sofia Luthman

Publicerad: 2010-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 20:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3863

2 kommentarer

hej kan du inte skriva slutet?

Maria Oregistrerad 2011-09-13 19:51
 

Hej Maria, eftersom spänningsromaner är uppbyggda på att man inte vet slutet kan vi inte skriva ut det. Däremot kan jag säga att den är värd att läsa för att få reda på hur den slutar! Själv är jag mitt i upplösningen till del två i den här serien ”Två gånger är en vana” och det är jättespännande! Vill du ändå veta hur ”Ett litet snedsprång” slutar är du välkommen att mejla mig på emelie.novotny@dagensbok.com så kan jag göra några avslöjanden :)

Emelie Novotny Redaktionen 2011-09-14 10:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?