Femtonåriga Daisy skickas från Manhattan till sin faster och sina kusiner i England. När fastern åker iväg på en affärsresa, lämnas Daisy ensam med sina kusiner, och de formar snabbt ett sammansvetsat gäng av fem udda personligheter. Strax därefter briserar bomber i London och England ockuperas av en namnlös fiende, men Daisys tillvaro på landet fortsätter ganska obesvärat tills kriget slutligen tar ut sin rätt.

Jag måste erkänna att när jag började läsa Så har jag det nu förväntade jag mig visserligen en kvalitativ ungdomsroman (det är ändå Meg Rosoff vi talar om, och jag gav hennes Jonathan bortom all kontroll 9/10 i betyg häromveckan), men ändå en ungdomsroman. Ungdomsromaner, när de är välskrivna, brukar ge mig en känsla av litterärt välbehag och förflytta mig till en plats där det är lättare att andas. Ungdomslitteratur behöver inte alls vara särskilt lättsam, den ger mig något att längta till, inte från. Jag skulle visserligen inte vilja bo i Panem, den vidriga diktaturen som anordnar hungerspel där barn tvingas mörda varandra, men jag sträckläste alla tre böcker och tog varje chans jag hade att försvinna in i böckernas värld och heja på Katniss Everdeen, bokseriens hjältinna.

Meg Rosoffs Så har jag det nu kommer åt mig på ett sätt få andra ungdomsromaner har gjort. Efter att ha läst den i tre timmar fick jag ta en andningspaus som varade i flera dagar, och sedan portionerade jag ut läsandet så att jag inte läste längre än en halvtimme åt gången. Missförstå mig inte – den här boken är fantastisk. Huvudkaraktären Daisy berättar på ett skenbart lättsamt sätt om sin tid hos sina charmiga, excentriska kusiner i Storbritannien, och trots att man vet att Kriget Kommer lockas man in i idyllen och börjar känna sig behagligt avslappnad i en solig fläck på godset, omgiven av välvilliga släktingar, intelligenta hundar, och gulliga getter. Man vet redan från början att Daisy blev bortskickad mot sin vilja, men eftersom det är så sparsamt med detaljer om vad som ledde fram till det beslutet lockas (eller luras?) man att tänka att Daisy förmodligen mest är lite dramatisk, och att det inte var lika illa som det lät.

Sedan märker man att Daisy inte äter, och ens hjärta börjar slå lite för fort. Hon berättar mer om bakgrunden till sin landsförvisning, och ens hjärta blir lite skört i kanterna. När kriget till slut bryter ut och soldaterna särar på de sammansvetsade kusinerna för att skicka dem till olika delar av landet gör det fruktansvärt ont i bröstet. Efter ytterligare något kapitel går boken från att vara en historia om förbjuden kärlek (mellan Daisy och hennes kusin Edmond) och en underlig sommar på landet till att handla om ren och skär överlevnad. Daisy måste komma över sin ätstörning och ångest och istället kämpa för att hitta tillräckligt med mat så att hon och hennes yngre kusin Piper inte ska svälta ihjäl. De (och den något oförberedde läsaren) tvingas se och uppleva saker som gör att jag sköt upp att skriva den här recensionen så länge jag kunde. Det är krig, det är hjärtskärande och verkligt och gör så ont att man går sönder. Precis som riktiga krig.

Daisys språk tar något kapitel att vänja sig vid, men sen känns hennes rättframma ordval och oerhört långa meningar som ett stilistiskt genidrag. Meg Rosoff har lyckats skriva en 15-årig flicka som faktiskt låter som en 15-årig flicka, inte en karikatyr som strösslar varje mening med ”åhguuu” och ”liksom”.

Kanske kommer Så har jag det nu åt mig så mycket för att händelserna som leder fram till Kriget väldigt mycket liknar det som händer i den riktiga världen just nu. Kanske gör allt lite extra ont för att jag känner igen mitt eget sköra 15-åriga jag i Daisy, och vet att jag inte hade haft styrkan att göra hälften av det flickor världen över måste göra för att överleva krig.

Så har jag det nu är både givande och gripande läsning, men man bör vara beredd på att bli emotionellt manglad. Ta ett djup andetag och var beredd med något som muntrar upp dig efteråt. Det gör ont, men är värt besväret.