Recension

: Dykungens dotter
Dykungens dotter: en barnhistoria Birgitta Trotzig
2015
Albert Bonniers förlag
7/10

De på förhand dömda

Utgiven 2015
ISBN 9789174294897
Sidor 360
Först utgiven 1985

Om författaren

Birgitta Trotzig (1929-2011) var en svensk författare och kritiker som innehade stol nr 6 i Svenska Akademien 1993-2011. Hon debuterade 1951 med Ur de älskandes liv och hennes författarskap omfattar bland annat prosalyrik, romaner, noveller och essäer. Birgitta Trotzigs texter har ofta bibliska inslag och kretsar kring grundläggande livsfrågor som svek, skuld och offer. Trotzig tilldelades ett stort antal litterära priser och utmärkelser däribland Litteris et Artibus 2004.

Sök efter boken

Tack gode gud för aborträtten! Och preventivmedel och sexualupplysning. Det är kanske ett oväntat sätt att inleda en recension, men det är tankar som genast kommer för mig när jag läser Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Så många kvinnoliv som punkterades av ofrivillig graviditet. Gav dem en förutbestämd riktning, förseglade deras öden, ofta alldeles för tidigt i livet, tvingade dem i armarna på någon man de kanske aldrig valt av fri vilja, om de haft någon, eller av skam fördrev dem från sina barndomshem.

Dykungens dotter tar sin början i 1920-talets Sverige. En ung kvinna kommer vandrande från yttersta landsbygden, på väg in till stan. Hon är gravid. Fadern är en lösdrivare som åker in och ut ur fängelset, graviditeten kom till genom förbjudna men ack så lustfyllda möten i skogen, och nu går magen inte att förtränga längre. Hon har försökt ta bort det, med strumpstickor och vad som stod till buds, men det har inte lyckats. Nu får hon stå sitt kast, nu är hon ensam i världen.

Och framför henne i synfältet låg verkligen ingenting. Bara det vida soliga landet, havets bländrand omkring. Inget hinder någonstans. Det var tomt. Man såg mycket långt inåt land här, man såg molnskuggorna som drog bort över åsens blå skogsmassor mycket långt borta, man tyckte sig överblicka hela landet och allt som rörde sig i det – men det var ju en skenbild, verkligheten var annan.
För tomt, för ljust, för klart allt. Verkligheten var annan.
Den som förbjuder sig att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.

Dykungens dotter kom 1985. Den här pocketupplagan gavs ut förra året i Bonniers klassikerserie, med anmärkningsvärt snyggt omslag av Kristin Lidström. Det är första gången jag läser Birgitta Trotzig. På sätt och vis känns det som att jag tar mig vatten över huvudet. Stilen är inte något man skummar, någonsin. Jag hittar inte rytmen. Jag tappar bort mig, känner mig korkad, obildad. Den funkar inte i solstolen, lite lojt omgiven av andra solande människor. Den funkar bäst i en mörk kammare med stadigt fokus, gärna högläsning då och då. Trotzig beskriver ett skeende ingående, för att sedan backa tillbaka bandet och beskriva det igen, nu på ett nytt sätt. Fortfarande samma skeende. Det skapar om man vill en litterär exakthet, som inspirerar, ja rent av bländar med sin skönhet. Men också, åtminstone hos mig, en enorm rastlöshet.

Men så är detta i mångt och mycket inte en storydriven berättelse. Istället utforskas varje del av misären det innebär att vara fast i sina roller, av generationers förbannelser, mönster som upprepar sig, klassamhällets oundvikliga utfrysning av den som är annorlunda. ”Tattare” kallas Mojan och hennes dotter. Trotzig granskar under lupp människors beteenden, till exempel hur en innergård av ungar går samman till en dömande mobb. Hur skitsnack färdas. Hur gränser passeras. Hur man blir den folk förväntar sig att man är.

Lyriken i språket tillåter också en nivå av fantastik, sprungen ur den sagoton Trotzig redan i inledningen etablerar. Det utomäktenskapliga barnet är smutsigt, kanske rent av en padda. Hon kommer ju från dyn, inte sant? Dit modern dragits ner, så kändes det ju, och låtit sig förtrollas av den smutsigaste av dem alla: dykungen. Naturen spelar hela tiden en tydlig roll, lika viktig bakgrund som det annalkande kriget så småningom blir. Förstånd kan tappas bort, genom supande eller alltför hårt arbete. Det har alltid varit lättare att fly mentalt, när verkligheten blir för plågsam.

”Berättaren håller sina gestalter hårt i ledbanden”, skriver Ebba Witt-Brattström i förordet (som jag rekommenderar att inte läsa hela innan, det avslöjar som vanligt lite för mycket av handlingen).

De är också typer i en allegori om Folkhemmets baksida: en storskalig förtrycksordning manifesterad genom sina institutioner: fabriken, arbetarnas bostadskasern, fängelset. I Trotzigs universum finns ingen nödutgång för dem som hamnat på samhällets botten och det sociala arvet ärvs i rakt nedstigande led.

Ja, det ljus som erbjuds är som sagt Trotzigs språk, som tindrar av allsköns framputsade pärlor. Även om helheten ibland är mig alltför tungläst i sin symbolik, förmår jag ju se dem. Här till exempel, ett citat som viks för:

Människor har så olika kroppar. Somliga vaknar upp och finner att det växande slottet de bor i och som är de själva, är ett skört tempel täckt med skönhetens silkessammet, andäktigt håller de upp den fina armen och den tunna handleden för ögonen och granskar vad skönhet är, fingrarna spelar som herdepipor. För andra: ett fängelse vars slutna väggar närmar sig och stänger sig, en fasa man inte kan komma undan, ty domen är ju att man är inspärrad på livstid.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2016-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-01 08:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6639

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?