Jag hade inga planer på att läsa Min vän Pax. Jag hade sett den i bokkatalogen men inte känt mig bekväm nog att recensera en barnbok, för trots allt har jag inte varit en van läsare av dem på en sådär 10 år. Men sen läste jag den ju i alla fall, och är väldigt glad att jag gjorde det.

Min vän Pax, skriven av Sara Pennypacker och magiskt illustrerad av Jon Klassen, har en inte alltför ovanlig handling: pojken Peter hittade ett vilt djur (en räv) i skogen och tog hand om det. När han, år senare, måste lämna ifrån sig djuret ångrar han sig nästan omedelbart och ger sig av för att försöka hitta sin räv Pax igen, fastän han nu befinner sig 50 mil bort.

Det påminner lite om den gamla Disneyfilmen Micke och Molle, och berättelsen skulle lätt ha kunnat smälta in bland liknande historier. Men med ett glimmande språk, karaktärer som kommer hänga med mig länge och ett förvånande djup svepte berättelsen enkelt förbi det som redan hörts och gör Min vän Pax till bland det bästa jag läst på hela året.

Först och främst: vartannat kapitel berättas av pojken, vartannat av räven. Det är i sig inget speciellt, men Pennypacker fångar de båda rätt oskyldiga narrativen i skarp kontrast på ett så klockrent sätt. Det går inte som läsare att göra annat än att känna en enorm empati för de båda, och dem de möter på vägen. Deras lojalitet och kärlek gentemot varandra är ofrånkomlig, brännande och allöverskridande. Den strålar genom boken.

Men det handlar inte bara om deras relation, och separation. Det handlar också om kriget. Peters pappa har tagit värvning i armén medan hans son ska bo hos farfadern och när Peter lämnade ifrån sig Pax råkade han göra det i en krigszon. När Peter ger sig av kommer han allt närmare de våldsamheter Pax redan befinner sig i, och som fadern är en aktiv del av. Det som gör kriget så intressant här är det faktum att det berättas genom ögonen på två av det oskyldigaste som finns: ett barn och ett älskat djur. De förstår inte kriget, eller vad kriget kostar. Men de lär sig.

Boken skildrar inga strider, men den visar verkligen vad ett krig innebär, och inte bara för soldaterna. Den kallar människorna krigssjuka, markerar hur också djuren lider av våra strider och i Peters nyfunna vän Vola, en veteran från ett tidigare krig, får vi se hur svårt det kan vara att återhämta sig från det våld som både åsamkas oss och som vi åsamkar andra. Samtidigt var också Vola det som fungerade sämst i den här berättelsen. Hennes mottagande av Peter känns ofta väl orealistiskt och delarna hos henne tycks ofta överdrivna. De är stundtals kvävande sagoliknande och tar stämningen i boken ett snäpp för långt. Däremot är Vola som karaktär ändå oerhört intressant och sympatisk.

Boken handlar också om det som är vilt. Kriget, förstås, men också sorgen. Skogen, som är vild och ny för Pax. Pax själv, som aldrig kan bli helt tam. Det som människor är kapabla till, som Vola måste leva med. Och ilskan som vilar i Peter efter moderns död, och som han räds mer än något annat.

Det handlar om att hitta hem, att förstå vem man är, att gå vidare. Det handlar om krig, om empati, om vänskap, om uppoffringar. Det handlar om att göra det rätta. Den som säger att barnböcker bara är för barn borde läsa den här boken, för den visar både till motsatsen och att genren inte bör underskattas. Det är viktigt, poetiskt, sorgligt och vilt. Det är fantastiskt.