Recension

: Att vara Loa Falkman
Att vara Loa Falkman Carl Johan Falkman och Andreas Lindahl
2017
Wahlström & Widstrand
6/10

Spännande liv, ospännande läsning

Utgiven 2017
ISBN 9789146230458
Sidor 247

Om författaren

Carl Johan (Loa) Falkman är operasångare, skådespelare och artist. Han har kreerat de stora rollerna för sitt röstfack parallellt med en rad filmroller och medverkan i bl.a. Melodifestivalen.

Andreas Lindahl är journalist, radioprofil och musiker och arbetar som producent på Sveriges Radio.

Sök efter boken

Loa Falkman. Onekligen operasångare men för många ändå mest känd för andra saker – schlagern ”Symfonin”, olika filmroller – eller som den andre Stig i reklamfilmerna för Ica.

Att vara Loa Falkman är en pratig memoarbok som visserligen utgår från en kronologisk livsteckning men också gör krumsprång fram och tillbaka. Läsandet av ”Nyårsklockan” på Skansen 2014 är inramningen och skildringen av den tilldragelsen är i mångt och mycket synonym med resten av det som beskrivs – nya idéer, egen anspänning, detaljer om det som sker bakom kulisserna och sedan andras bedömning och kritik, där föremålet för den ibland ställer sig oförstående. Det är öppenhjärtigt men ändå utan att avslöja särskilt mycket – om det nu är det man är ute efter.

”All vår början bliver svår” hör jag eka när barndomen och den bitvis förfärliga skolgången beskrivs – en buspojke med enligt egen utsago en släng av såväl dyslexi som ADHD fast i den tidens auktoritära läroväsende. Samtidigt tycks han ha haft en förstående familj och något senare har han dock haft det ganska väl förspänt – att rektorn på operaskolan ringer och ber en söka är nog mycket få förunnat.

Att ha lätt för sig kan dock också bereda en svårigheter i andra skeden men den röda tråden är kanske oviljan att välja. Om man får en förfrågan och det rör sig om något som låter intressant – varför tacka nej? tycks han ha resonerat och det är naturligtvis det som lett till den brokiga yrkesbanan, ett veritabelt slalomlopp mellan operascener, filminspelningar och diverse annat.

Bland det mest intressanta är hur han ofta beskriver en växelverkan mellan det privata och det professionella livet, hur erfarenheter från barndomen kan användas när han tar sig an roller men också hur det han lär sig i sitt yrke blir ett privat intresse.

Det finns något av en ”von oben-attityd”, vilket ibland känns lite tråkigt. Jag kan också sakna mer om samspel med andra sångare. De största nämns, naturligtvis, liksom en del om arbetet med regissörerna men även andra skulle jag gärna läsa om. Ofta framstår sångaren Loa Falkman som något av en ö, medan skådespelaren är en bland andra. Ojämförligt viktigast av de personer som finns med är hustrun Rosy, ursprungligen balettdansös och senare den som skött allt administrativt kring hans framträdanden.

Tyvärr blir detta egentligen omväxlande och spännande liv i slutänden ganska tråkig läsning. Det är något stolpigt och fyrkantigt över det hela, trots det skämtsamma och ibland jovialiska. Det känns också ganska ytligt. En liten besk bismak ger det också att de tillfällen då han fått kritik hela tiden vänds till att det är andras fel, alternativt att de andras fel är större än hans egna.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-08-21 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-20 20:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7051

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?