Snart skickas min roman till tryck. Bara en omarbetning till, sen är den klar!

Det pratas sällan om hur mycket jobb som krävs för att få till en färdig roman. Jo, visst pratas det om inspiration. Skrivkramp. Svårigheter att hitta rätt röst för sina karaktärer, att få fram spänning, eller känsla, eller vad en nu vill få fram med det en skriver. Att orka ända in i mål, att våga tro på sig själv. Men jag menar något annat.

Det som bara märks av när det inte har gjorts.

De flesta människor tror att en författare skriver en bok, från början till slutet, sen är den klar. Om den är bra antas den av ett förlag, och så trycks den, ord för ord, precis så som författaren skrivit den. Glöm det. Jag läste nyss en bok som klargjorde vikten av en bra redaktör för mig. Den dåliga boken började bra, var läskig i de läskiga scenerna. Bra miljöbeskrivningar, intensivt driv. Sen blev det upprepning. Och överanvändning. Bristande gestaltning.

Sen kom det in massor av karaktärer som jag aldrig lärde känna. Sen blev det platt, tråkigt, läskigt för att det var dåligt istället. Sen la jag på minnet att inte läsa fler böcker av den författaren, och det var ju synd, eftersom hen hade lyckats hur bra som helst, om inte allt det briljanta drunknat i det som var dåligt; så att det som var dåligt plötsligt blev det enda jag såg.

Idag, måndag, recenserar Christina Eftervärkar av Josefin Branzell Hertz, som är hennes debut. Den handlar om en förlossningsdepression. Intressant tematik, tycker Christina, men inte så välskriven så det blir svalt betyg (obs: att parallellen här var slumpmässig! Det var inte den boken jag läste).

På tisdag skriver Marie om Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land. En anklagelseskrift som är rytmisk på ett typiskt Lundbergskt vis, och som hela tiden återkommer till frågan: ska jag ta hand om min broder? ”Fruktansvärt angelägen, och ändå … tyvärr lite upprepande för den som läst mycket av Lundberg,” tycker Marie.

Till onsdag har Richard läst Per Helges Mellan prärien och evigheten, som handlar om olika amerikanska författare som kritiserar det nuvarande konsumtionssamhället. ”Det låter banalt men är det inte”, hävdar Richard. ”De flesta författarna var helt obekanta för mig sedan innan, så det här var en angenäm bekantskap. Mycket välskrivet och intressant.”

Till på torsdag har Kari läst Den skenhelige svensken – Korruption utan konsekvenser av Louise Brown. Det är en bok om hur korruptionen ser ut i det offentliga och det privata Sverige, hos svenska företag utomlands och i biståndssektorn. ”En rejäl knäpp på den självgoda svenska näsan”, hälsar Kari.

På fredag recenserar Håkan Murbruks Förlags utgivning av Gustaf Frödings samhällskritiska dikter. Som de såg ut innan stavningsreformen, vilket är problematiskt. ”Vad är det för syfte och tanke, vem riktar det sig till och vad är det relevanta i att ta utdrag ur diktverk, som kan tolkas politiska; problemet är för vem och varför är dessa utdrag så viktiga nu?” Ja, Håkan ser många problem.

Och på lördag är det dags för redaktionens sommartips! Varje år brukar vi dela med oss av det vi tycker att du ska läsa i hängmattan, på stranden eller i sommarstugan uppkurad under en filt, när regnet öser mot rutorna. Gammalt som nytt, klassiker som bubblare. Missa inte det!