Korruption och mutor. Det är väl sådant som andra håller på med? Här i Sverige är moralen hög och är det inte så att vi är lite bättre än alla andra? Lite mer ärliga och rättskaffens? Sverige hamnar alltid i topp på Transparency Internationals index över de minst korrupta länderna i världen. Och visst är det så att vi ligger ganska bra till, men den här självgodheten som vi sysslar med kan vi nog bara sluta med. Vid en granskning av kommunala förehavanden och upphandlingar hittar vi konstigheter inte bara hos de goa´gubbarna i Göteborg, och svenska företag utomlands tar uppenbarligen seden dit man kommer.

Förutom att dela med sig av sina egna erfarenheter som antikorruptionsrevisor så har Louise Brown intervjuat ett flertal människor som på något sätt arbetar med antikorruptions/CSR-frågor. Bland annat har hon pratat med Inga-Britt Ahlenius, som tidigare arbetat i FN:s internrevision. Korruptionens problematik blir belyst från olika håll och vi får lära oss hur människor runt om i världen arbetar med olika strategier för att minska och försvåra korruption. Sverige ligger inte så långt i framkant inom det området som man gärna vill tro. Kanske beror det på den djupt rotade självbilden att vi i Sverige inte håller på med mutor. Kanske beror det på naivitet.

Om man bortser från det djupt anstötliga innehållet i boken så är den dock jäkligt spännande. Som en Hänt i veckan för samhällsintresserade, med skandaler, politik och mänsklig svaghet. Här blandas berättelser om kommunala upphandlingar på buskisnivå med halvstatliga skumraskaffärer utomlands och biståndsuppgörelser med diktaturer. Som om inte det skulle räcka får vi också läsa om glädjedödarna, tråkmånsarna, visselblåsarna. De där enstaka individerna som envisas med att ifrågasätta hur saker och ting sköts i verksamheten de jobbar med. För det skall gudarna veta, att om någon ställer obekväma frågor och antyder att den moraliska kompassen pekar åt galet håll, kan denne räkna kallt med att bli utfryst. Har man blåst i visselpipan eller kontaktat media har man ju förstört upplägget för alla andra.

Hela papperskarusellen med policydokument och socialt ansvarstagande är i Sverige just inget annat än bara papper. Vill ett företag visa upp fina papper så gör man det. Telia brydde sig inte om att redovisa för Uzbekistan i sina rapporter till exempel. Allt såg toppen ut på pappret samtidigt som mutskandalen briserade. Då blir det så sorgligt tydligt hur oviktigt det är att agera på ett moraliskt riktigt sätt. Fokus är alltid på att ro hem de stora kontrakten. Till vilket pris som helst tydligen. För det handlar inte bara om just mutbrott. Telia har bland annat hjälpt vitryska säkerhetspolisen att spåra och avlyssna oliktänkande. Fast eftersom regimen ansåg att de inte hade rent mjöl i påsen så är det väl inget att bråka om?

Brown förser oss också med lite siffror vi kan begrunda. Enligt ett ganska rimligt räknesätt beräknas korruptionen i Sverige kosta 9 miljarder kronor per år. Ca 15-20 procent av de 1,5 miljarder i lönegarantier staten betalar ut går till fiktiva arbetstagare i fejkade konkursbolag. Ca 400 miljarder kronor spenderas på offentliga byggprojekt utan öppna anbudsförfaranden. Alltså utan insyn. Notan för Göteborgshärvan uppskattas till 150 miljoner. Vem betalar? Jo det gör du och alla andra skattebetalare. Äger du en aktie är du dessutom med och betalar näringslivschefernas ansvarsfriskrivnings-försäkringar. Det vill säga försäkringar som gör att en chef som är ansvarig för en verksamhet där mutbrott uppdagas slipper stå personligt ansvarig för detta. Fiffigt värre. Då går det ju alldeles utmärkt att tänja på gränserna tills de brister och sedan bara rycka på axlarna och fortsätta jobba.

Ett av de märkligaste exemplen i boken är Invest in Sweden Agency (ISA). En myndighet som sysslade med att locka utländska investerare till Sverige. Eller? Berättelsen om ISA är fullkomligt hårresande och inbegriper handel med uppehållstillstånd. ISA lades ner 2012 när den skandalösa hanteringen av verksamheten uppdagades.

Efter att ha läst om allt detta plus den murkna byggbranschen känns det ju som att det vore nog. Men nej då, Brown hoppar istället raskt till SIDA och biståndspengarna. Det är tur att boken tar slut efter det, för jag känner mig lätt illamående.

En reflektion som måste göras är att utövarna av korrupt beteende med förkrossande majoritet är män. Det betyder inte nödvändigtvis att kvinnor är bättre människor än män. Men det betyder att det sitter nästan uteslutande män på de positioner i samhället som ger möjlighet till maktmissbruk och korruption. Inte bara i andra länder utan även i Sverige. Världen är fortfarande männens lekstuga. Den som tror något annat har alltså fel.

Antikorruptionsrevisor. Det är mitt nya favoritord.