Recension

: Vi är de döda, nu snart
Vi är de döda, nu snart Kristian Lundberg
2014
Wahlström & Widstrand
8/10

Dikt som måste skrivas

Utgiven 2014
ISBN 9789146224891
Sidor 119

Om författaren

k-lundberg_forfattarfoto
Foto: Kristin Lidgren

Kristian Lundberg har sedan debuten 1991 med Genom september utgivit ett flertal diktsamlingar och essäböcker, medverkat i originalantologin Malmöligan, skrivit existentiella kriminalromaner och senast publicerat de mycket uppmärksammade självbiografiska böckerna Yarden respektive Och allt skall vara kärlek. Diktsamlingen Job nominerades 2005 till Augustpriset, Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris och hösten 2011 mottog Kristian Lundberg Aniara-­priset.

Sök efter boken

Vi är de döda, nu snart och det är så enkelt, vi är de döda, nu snart.

Jag läser Vi är de döda, nu snart samma vecka som EU inleder Mos Maiorum – en gigantisk jakt på papperslösa över hela Europa, även kallad Super-REVA.

Det är en slump, tänker jag skriva först, men det är det såklart inte. Vi är de döda, nu snart, skrevs innan EU-operationen blev verklighet. Samlingen kretsar kring förvar och deportering. Den är lika aktuell i oktober 2014, som för en månad sen när Sverigedemokraterna fick 13 % i riksdagen, som vårvintern 2013, förra gången REVA skapade rubriker i svenska medier.

Helgens tema på dagensbok.com är människosyn och det är så uppenbart att just människosynen, det sätt på vilket asylsökande människor omtalas, har ändrats väldigt lite. Språket är låst och i det finns människosynen; den kommer att vara den samma så länge människor fortsätter göra våld på andra människor genom sitt sätt att tala om dem. Och genom att inte tala om dem:

Förvaret i Åstorp invigdes i maj 2011, träden var utslagna/
friska, åkrar, det gröna, den ansvariga chefen för interneringsplatsen/
höll en festlig invigning, han klippte ett band, i lokalpressen talade/
han om den nya tiden, öppna dörrar Det är ett speciellt slags mörker/
som fräter sönder språket, oss, det sker inifrån

Lundberg varvar böljande dikt med skrivelser från Migrationsverket och uttalanden från politiker och myndighetspersoner. Språket blir synligt. Men det är inte bara auktoriteternas språk som skändar de människor som befinner sig i förvaret i Åstorp och andra ställen. Genom att skriva dikt om det som sker, om dessa människor vars röster borde vara lika självklara som alla andras, tar sig poeten en makt som fortsätter skändandet: ”Mitt språk är också en del av denna struktur, ett pågående övervåld…”. Det här är ett resonemang som går att känna igen från Lundbergs tidigare böcker. Skrivandet bär på ett ok som inte går att frigöra sig från. Samtidigt är det omöjligt att inte skriva.

Så varför dikt? Tidigare i år kom reportageboken Det här är inte mitt land som också rör människosynen – vad hände med vårt gemensamma ansvar? Var är det Sverige som en bygger på en idé om allas lika värde? Som inte knuffar människor in i en ickeexistens, låter dem bli ting som ska ”förvaras”? Lundberg har ställt de här frågorna tidigare. Är det nödvändigt att också skriva en diktsamling?

Jag säger ja. Där en samling journalistiska och litterära reportage har till uppgift att ställa samhället till svars och samla upp de spridda anklagelser som görs i enskilda debattartiklar, har dikten en annan funktion. Den måste inte svara eller tydliggöra. Det som kännetecknar stark dikt kan i stället vara det motsatta. En förmåga att nyansera. Att ställa det egna jagets privilegier mot medmänniskans avsaknad av desamma. Som detta att ha ett hem att komma till. En plats som är hemma, där du har dina böcker och din säng. Där du inte behöver vara rädd. Det basala, som en människa på ett förvar saknar.

Lundberg gav inte särskilt många svar i Det här är inte mitt land. Det var anklagelser, utrop, skildringar. Detsamma gäller i Vi är de döda, nu snart och jag tror att det är där han är som bäst. Att vara den frågande. Att visa att allt sker samtidigt, det är inte bara textens upprepande förmåga som gör det.

Det är inte oproblematiskt. Att ständigt vara frågande och vag kan ses som ett sätt för författaren att smita undan det politiska ansvaret. Dikten ställer andra krav på läsaren än den journalistiska texten, men den ger också andra saker tillbaka. Den visar varför den som lever fullt synlig och har en plats i samhället, har skyldigheter gentemot den som inte lever utan endast förvaras. Och inte bara när en papperslös människa, rent fysiskt, är närvarande. Också annars; i hemmet, i tryggheten och i språket. Det finns ingen väg ut ur dikten, men det är också därför den måste skrivas.

Anna Carlén

Publicerad: 2014-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-18 15:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5875

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?