Recension

: Låt oss förvandlas
Låt oss förvandlas Kristian Lundberg
2017
Ellerströms
7/10

De döda måste rymmas

Utgiven 2017
ISBN 9789172474765
Sidor 104

Om författaren

k-lundberg_forfattarfoto
Foto: Kristin Lidgren

Kristian Lundberg har sedan debuten 1991 med Genom september utgivit ett flertal diktsamlingar och essäböcker, medverkat i originalantologin Malmöligan, skrivit existentiella kriminalromaner och senast publicerat de mycket uppmärksammade självbiografiska böckerna Yarden respektive Och allt skall vara kärlek. För diktsamlingen Job nominerades 2005 till Augustpriset, Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris. 2011 mottog Kristian Lundberg Aniara-­priset, Pär Lagerkvistpriset och Sydsvenska Dagbladets kulturpris och 2014 mottog han bland annat Lars Ahlin-stipendiet.

Sök efter boken

De döda tar allt större plats i Kristian Lundbergs böcker. Kanske är det ett arbete som påbörjades med En hemstad där det blev tydligt att de döda var själva utgångspunkten i skrivandet. En hemstad vittnade om den kamp som innebär att vara ett skrivande människa – därtill en skrivande människa som har överlevt. Att vara en som levt vidare medan andra har gått under. Den skrivande människan har att förhålla sig till dessa döda gestalter på samma som den älskande måste förhålla sig till kärleken. Hen kan fortsätta och fortsätta att skriva om dem, försöka göra dem rättvisa, men lever samtidigt med risken att tillintetgöra dem i samma stund de tar form på pappret.

Att inte skriva om de döda framstår däremot inte som något alternativ. Snarare verkar det i Lundbergs texter som författarens skyldighet att med hjälp av skrivandet låta de döda få, om inte röst, så åtminstone kropp. I Låt oss förvandlas blir de döda ett slags genomgripande sken som aldrig släpper taget om dikten därför att författaren inte låter det ske. Läsaren släpps inte fri i denna bok och det är så det ska vara:

De döda måste få befolka denna berättelse
De måste vara snö, öppna fält, en blick
som äntligen får räta ut sig

Att tala om de döda är inte nog. Inte heller är de döda något att samla på hög bland andra minnen. Ja, jag läser det som att det i Lundbergs skrivande finns en evig strävan efter att försöka ge de bortgångna en fullständig upprättelse. De införlivas i blod och andetag, i ständig närvaro. För vilken mening finns det i den levande människans tillvaro om hon inte förhåller sig till de liv som varit i det förflutna?

Om inte de döda bjuds in,
om så bara för en sekund,
om de inte får passera genom hjärnan
som ett förbiilande
minne, ja, då kommer vi bara falla undan,

Kristian Lundbergs diktning är som alltid flödande, byggd i en rundgång, ett mellanskikt där tid och rum, liksom gestalter är flytande. De döda tar plats i dikten, blir levande igen, medan de levande löses upp; förvandlas.

de döda måste få gå fria, just som vi skall gå fria,
bara passera varandra på ett förortstorg

Samtidigt som tid och rum blir flytande, måste också dessa befästas i Lundbergs dikt. Det är inte vilken lägenhet som helst vi befinner oss i, det är i en lägenhet på Köpenhamnsvägen. Staden är inte vilken stad som helst, staden är Malmö. Det är inte vilken dag som helst – det är tisdag i januari, eller en lördag när krampen släpper. Tidsangivelser, liksom platser blir något att hålla fast vid i en dikt som så ofta arbetar sig runt det konkreta. Som i all sin monotonitet och sitt svävande närmar sig det som en linjär berättelse inte hade klarat. De döda tränger igenom Lundbergs dikt, och jag hoppas det inte är sista gången.

Anna Carlén

Publicerad: 2018-01-12 00:00 / Uppdaterad: 2018-01-11 22:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7214

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?